Hur tog era barn en separation?

Tja, jag lider fortfarande av posttraumatisk stress.... Och daddy issues, ångest och annat. Jag skaffade barn som 17-åring(och försökte sedan jag var 15) för att få en familj. Tack gode Gud att jag valde en stabil man som far till barnen och make(och lite pappa...) till mig.

Jag var 10 år. De bråkade inte varken innan(men de var inte så varma med varandra i sitt förhållande) eller efter skilsmässan. Jag klarade inte att berövas min familj och mitt hem. 

Nej

Det är svårt att säga. Det satte sig så djupt. Det sveket(som jag kände det) från mina föräldrar, att jag inte hade någon som helst kontroll över precis hela mitt liv. Fast att jag hade båda mina föräldrar och båda ville ha mig hos dem så mycket som möjligt så kände jag mig övergiven och jag upplevde det inte som att jag hade någon familj efter skilsmässan, därför ville jag skapa min egen och lyckligtvis gick det bra i mitt fall även om jag själv fortfarande mår dåligt inombords och förmodligen är ganska krävande att leva med.  Jag har gått i terapi, både när jag var barn och som vuxen, men det har inte hjälpt. Det går inte att få ogjort på något sätt. Jag har kompisar som drabbats av samma sak i olika grad. Oftast tjejer. Det vi har gemensamt är väl möjligen att vi alltid varit i stort behov av trygghet, annars ser våra historier och bakgrunder olika ut och det har gått olika för oss(mycket har det berott på vem vi valt att skaffa barn/leva med). 

Det vet du inte....