Ska jag vänta på min älskare?

Lämmade du? Efter hur lång tid? Han säger så fina saker om mig och om oss, både nykter och full både face to face och i skrift, att det är svårt att inte tro på honom! Han säger att han är färdig med henne men inte med livet som familjefar...

Kanske just för att han bedrar henne! Jag måste ju betyda något eftersom han gör så mot både henne och sina barn... Svårt att förklara men hans blick säger att han menar vad han säger. Jag förstår ju att han säger andra saker till henne och att hon också litar på hans ord men ändå tror jag på att han vill ha mig. Han är ärlig mot mig, säger inte att han SKA lämna men stt han vill. Säger att han älskar sin fru men inte på samma sätt som han älskar mig... Säger att hade han bara varit singel så hade vi redan varit gifta!

Det sista skulle jag nog aldrig fundera på men det verkar som att du har rätt i det första... Han kommer aldrig lämna. Jag är så blåst!

Men kastar du verkligen bort ditt liv? Ni har väl en del fina stunder och du får mycket bekräftelse? Obs jag är inte ironisk utan jag undrar bara. Ni har ju en form av kk-förhållande, det du missar är vardagen och sambolivet med honom. Många kvinnor vill ju ha sin frihet och bara träffa mannen då och då.

Om det blir slut med honom ska du ut dejtingsvängen, träffa en massa hopplösa män för att eventuellt hitta den rätte. Och varje man som det  känns bra med kommer du att jämföra med Honom. Sen ska du fundera om och när du ska introducera dejten för barnen och sen kanske det ändå inte fungerar.
Inte alls säkert att allt blir frid och fröjd bara för att du dumpar din älskare, som vissa här tror...

Jag vet inte, vill bara ge ett lite annorlunda perspektiv på saken. De flesta i tråden utgår från sig själva och har svårt för/vill inte sätta sig in i TS` situation. Hon kanske föredrar smulor framför inget alls? det är inte så lätt att hitta en ny man när man har barn.

Lite svårt att hitta någon att gå på date med bara sådär, vill inte regga mig på diverse sidor. Dessutom har jag barn som inte kan lämnas ensamma om kvällarna... Jag är väldigt nära 40, det kan man kanske inte tro av mina naiva inlägg men så är det!

Vi ses kanske 10 timmar i veckan eller nåt sånt. Ibland mer ibland mindre... Det är nog mest sömn som försummas, han är plikttrogen och skulle aldrig göra något som fick någon att tveka! Vi ses hos honom om han är ensam hemma ja...

Jag har varit i din situation. Jag var singel och han gift. Det tog ca 5 år innan han lämnade sin fru. Jag blev som en sorts katalysor, en språngbräda ut ur ett dåligt äktenskap.

Nu lever vi ihop sen 4 år tillbaka. Hur det kommer att bli för dig/er är ju svårt att säga, men kanske du också kommer att ingå i dom där 2% som någon nämnde.

Vi träffades inte riktigt så som ni gör. Vi började som vänner, arbetskamrater. Vi pratade en del på jobbet, jag om min separation och han om hans äktenskap. Vi började få känslor för varandra, träffades några gånger hemma hos mig men det kändes inte så bra eftersom han fortfarande var gift. Så när han berättade för mig att papprena var inlämnade, vågade jag hoppas på en riktig fortsättning, och så blev det. Ungefär så.

Att bidraga till otrohet kan väl aldrig kännas bra. Men vi var kära. Svek sysslade inte jag med, inga lögner heller eftersom jag var singel. Han däremot gick ju bakom ryggen på hans fru, och det var det som gjorde att vi avslutade våra träffar. Det dåliga samvetet kom ifatt han, och det mådde han dåligt över.