Missnöjd på samhället, nu självmordsbenägen

Hur hanterar man att konstant se politiker göra så mycket dumma saker? Att inte ha något hopp på samhället vi lever i? Missförstå mig rätt, det finns många bra saker som sägs och görs, men samtidigt så mycket idiotiskt. Jag känner bara att jag inte vill vara del av det samhälle som finns idag och jag vet inte vad jag ska göra. Man är ju ändå tvingad att leva och vara en del av samhället. Detta gör att jag känner mig som en slav som bara arbetar på i deras ekorrhjul. För att driva en maskin som jag inte stödjer.

Jag stör mig särskilt på svensk narkotika politik. Eller snarare, hela världens krig mot droger känns väldigt idiotiskt. Och att folk inte inser detta får mig att tappa tro på politiker och mina medmänniskor. Min syster är djupt inne i droger och jag har tidigare brukat cannabis. Jag slutade bruka cannabis för ca 3 år sedan eftersom att jag blev tvungen att lämna urinprov i 6 månader för att få mitt körkort. Jag har inte längre något sug efter cannabis och är nu nykterist. Men mitt tidigare bruk har gjort att jag läst på väldigt mycket om ämnet. Och jag föreställer mig att politiker som jobbar med detta borde gjort samma sak? Hur kan dem fortfarande ha sådana idiotiska åsikter? Man blir nästan konspirationisk. För det finns egentligen bara en slutsats att dra i ämnet. Att man bör legalisering och reglera. Istället arbeta med informationsspridning och vård. Detta skulle lösa så mycket problem och misär. Man skulle kväva mycket grov kriminalitet och samtidigt sluta att få folk utanför samhället vilket leder till en ond spiral ner i djupare missbruk.

Hursomhelst.. Inte just detta som mitt problem ligger i, utan det är själva grejen att samhället accepterar idiotiska saker som detta och att ingenting görs. Känns som att forskare och deras studier alltid ignoreras av politiker och det är detta jag stör mig så mycket på. Känslan av att samhället (som jag sliter arslet av mig för) styrs av såna egoistiska idioter. Det får mig att vilja begå självmord.. bokstavligen. Det låter kanske absurt men jag har slutat se mening i livet och allt känns bara hopplöst. Jag trivs inte med hur ekorrhjulet är utformat och jag plågar mig igenom varje timme och minut på jobbet med detta i bakhuvudet. Jag har fantastiska föräldrar och fina människor i min omgivning. Ända anledning att jag fortsätter kämpa är för att jag vet hur ledsna dem skulle bli om jag tog självmord.

Ursäkta för min snyfthistoria/rant men vill gärna få diskutera detta eftersom jag orkar snart inte mer.