Ja, precis så. Extremt många tankar. Jag älskar ju bebisar och tanken av att ha ett litet barn i familjen i många år framöver lockar. Tänk om jag behåller av fel anledning... Men precis som du oroar jag mig för att vi ska förstöra vår familj.
Har du landat i något? Hur långt gången är du?
Brottas med samma känslor... Våra "stora" blir 7 och 10 i vår och man har äntligen fått lite mer "frihet" där de klarar sig ganska bra själva och inte behöver konstant passning. Är också redan ett rum kort; barnen delar rum. Vi har ingen bil men idag ryms vi alla i en vanlig taxi vid behov t ex. Vi sa redan på förlossningen med nr två att vi skulle ha en trea men sen kom så mycket emellan och nu har våra barn blivit så stora att de och en bebis kommer ha ofantligt olika behov och intressen :/ Vi försökte inte riktigt men vi vet ju hur barn blir till ;)
Det är verkligen sjukt svårt. Ett tredje barn är ingen självklarhet. Tror många vändas som vi. Bägge vill men samtidigt vet vi inte. Det lutar väl åt bebis. Men ändå tänker jag tanken på avbryt, har aldrig tänkt så innan...Det var ju inte oplanerat utan vi gjorde ett aktivt val men nu har vi panik. man kommer ju aldrig veta för man kan ju inte göra det ena ogjort. och nä man ångrar väl inget barn, men om det blir galet i familjen kaos skilsmässa eller annat kanske det ändå inte riktigt kännsvvärt det. Herregud vi kommer vela för alltid känna det som. Vi försöker prata om det men kommer ingen vart. Det är väl bra att bägge vill inte vill lika mkt. Verkar ju vara ännu svårare om den ena vill en sak och den andra tvärtemot.
det går ju inte att göra för och emot lista eller jo klart det går men känns som det mesta hamnar på emot...ahahaha
gulp
grattis alla ni nya som skrivit och lycka till!
Jag hann ha det rätt soft med mina två äldsta födda 06 och 08, vi reste mycket och gjorde allt möjligt kul. Men i ett visst läge så slutar ju barn i allmänhet vara intressserade av att hänga med sina päron.... jag tycker att det är skittråkigt nu för de vill just aldrig hänga med på nåt, även om det i och för sig är helt i sin ordning - de är ju tonåringar.
Men jag tycker det är lite märkligt, det här som många uttrycker att äntligen är småbarnsåren över, äntligen... eller? som att det bara är en transportsträcka, ett nödvändigt ont?
Jag fick två sladdisar 2018 och 2019... tror att jag är gravid nu igen, dessutom.
Vi har gått igenom lite av ett helvete senaste månaden men har nu kommit till ett beslut efter vi va hos specialistläkare på Östra för 5:e gången på 4 veckor.
Moderkaksprovet visade ingenting och det de gissar att det eventuellt skulle kunna vara (de har inte sett något liknande förut) är en sorts tumör som är ganska aggressiv (nu är den ca 3 x 3 cm och ganska djupt på en liten kropp på 11 cm huvud till rumpa) och verkar ta en del av blodflödet från övriga kroppen. Borde vara i v 17 nu men bebis är liten som v 15. Det börjar bli vätska kring hjärtat och fostervattnet minskar så allt pekar på att det inte kommer gå vägen och skulle det mot förmodan göra det så är det en stor grej att åtgärda. Vår lilla pojke har krökt rygg och fötterna är deformerade. Det är vad de kan se nu och bättre kommer det förmodligen inte bli med tiden utan stor risk att det tillkommer mer. Så på måndag ska jag in och ta första tabletten.
Är helt förkrossad men känns skönt att ha tagit ett beslut. Att få sörja nu och gå vidare sen. Ska se om jag kan få hjälp från min gravidförsäkring med krishantering. Så satsar vi på frisk bebis 2022 istället.
Så med detta tackar jag för mig och önskar jag er alla lycka till och njut så mycket ni kan av era graviditeter och era små bebisar i sommar ??