Jag lever med en sådan man som familjeliv skulle kalla ha övergett sitt barn och de skulle också påstå att det arma barnet lider otroligt mycket över att ha blivit övergett och av att vara oönskat.
Nu är inte verkligheten sådan utan bara en skapad forumsanning på familjeliv där allt delas upp i svart eller vitt, ont eller gott, bra mammor och usla pappor.
För min mans del handlar det om avstånd. Barnet befinner sig i ett annat land och det är det allra största hindret att träffas ofta. Mamman visste om förutsättningarna, råkade (ja faktiskt) bli gravid och valde trots det att behålla barnet. Ändå så blev hon jävilusiskt arg när mannen återvände till Sverige, hon ansåg att han skulle stanna kvar för barnets skull. Det gjorde han inte därför att han har annat att leva för än ett oönskat barn. Faktiskt.
Det går att hålla kontakten på avstånd men det blir på ett helt annat plan. Eftersom man missar vardagskontakten blir det heller inte samma pappa-barn relation som för en vanlig familj. Så min man saknar inte sitt barn, utan det är mer av att han accepterar att det finns och betalar det underhåll som krävs av honom.
För i och med de långa avståndet dem emellan så kommer de någon gång i framtiden att förlora kontakten, helt eller periodvis, tänk tonåren. Hur intressant är en tonåring av att åka för att hälsa på sin pappa?
Det är helt ok att känna så för ett barn man i princip bara har sporadisk kontakt med. Skulle snarare säga att det inte är sunt att vara sönderbruten i en sådan situation. Det är heller varken sunt eller realistiskt att förvänta sig att alla sörjer människor de inte har speciellt mycket kontakt med, barn eller inte.
