Jag hatar barnvecka

Visst har du skrivit om detta för ett tag sen? Du skulle plugga, har haft det jobbigt (typ utbränd?) 

I alla fall. Om ni ff inte helt flyttat ihop så ser du ju nu hur det kommer vara om ni gör det. Vill du vara med honom - fortsätt som särbo, för ditt barn skull. Du skriver ju själv hur dåligt det funkar för henne. Hon måste vara din första prio. 

Han kan knappast heller bestämma vad du ska äta? Nej, jag blir trött bara jag läser det du skrivit. 

Men sluta nu TS! Du och din dotter kan helt enkelt inte flytta in på de villkoren. Du VET ju redan hur det blir eftersom du sett det flera gånger nu. Det kommer INTE vara annorlunda bara för att ni blir sambo på riktigt. Jo, sånt här pratar man om innan man bjuder hem barn/gäster. 

Ordna nu så att ni inte ska flytta in där. Om du redan hyrt ut din bostad så säg upp det arrangemanget så fort du kan och ordna så att du och dottern kan fortsätta bo och leva så som ni mår bra av. Om inte annat får du se till att dottern kan bo mer hos sin pappa under tiden du reder upp detta! 

om man bor ihop så bestämmer man hur det ska fungera, även med sådant som kompisar. 

Men du får helt enkelt kontakta dessa + de som äger din lägenhet (antar du har en bostadsrätt och då är det väl en förening? Eller om det är hyresrätt så är det ju någon som äger den)
Kolla upp vad som gäller när man vill säga upp i förtid. Livet kom ju emellan här, och jag vet flera andra som hyrt ut i andra hand men där det hänt saker som gjort att de behövde sitt boende tillbaka tidigare än vad de hade kommit överens om. Visst är det trist för de som skulle hyra, men ni får hitta en lösning där de söker sig till något annat och du, i värsta fall, kan bo hos någon annan så länge medan de letar, om det blir olidligt hos mannen? 

Packa ikväll och åk hem med dottern. Du har ju lägenheten hela augusti oavsett vad du gör åt uthyrningen. Du behöver säkert nästa vecka i lugn och ro för att kunna tänka hur du ska hantera allt. Så länge du är hos honom, med alla barn och ståhej så kan du inte tänka! 

Vi är en väldigt lycklig bonusfamilj. Jag har börjat förstå att vi kanske är smått unika.
Har bott ihop i drygt 4 år nu. 5 barn i olika åldrar dock inga småbarn, vilket så klart underlättar, inga gemensamma kommer det bli heller. 

Respekt, lyhördhet, omsorg om varann och om alla barnen, vi gör ingen skillnad på barnen osv. Vi trivs ihop och allt flyter på vad gäller hem, sysslor, kärleksliv. Ja, det finns inget jag skulle vilja ändra och jag vet att min man tycker likadant, eftersom vi ofta pratar om hur vi har det. 

Vilken lättnad! Jag är en av dem som skrev tidigare i tråden, och jag såg aldrig hur detta skulle kunna fungera.