Jag hatar barnvecka

Jag och min dotter är halvt inflyttade till min pojkvän och hans tre barn vv. Vi är här nästan jämt och tanken är att vi bor här på heltid om några veckor. Jag vill verkligen flytta och min dotter trivs bra här också, och med honom och hans barn. Jag är lite orolig bara eftersom jag redan nu hatar barnveckan och tycker att den sniglar sig fram. Jag har absolut ingenting emot barnen. De är fina och snälla, tar hand om min dotter på ett bra sätt etc. Men ljudvolymen ibland är hemsk, de vaknar tidigt på morgonen, och det blir så fruktansvärt stökigt. När det bara är min dotter behövs det städas en gång i veckan, när alla är här städar och plockar och diskar jag hela tiden känns det som. Har inte tid till något annat nästan.

dessutom ställs alla rutiner på ända till förmån för deras rutiner, och deras matvanor. Det är jag och min dotter som får anpassa oss eftersom vi flyttar in till dem och de är flera. Det funkar inte riktigt alltid. Gällande kvällsrutinerna så har jag och min dotter vanligtvis en bra rutin, som gör att hon kan varva ner innan sovdags och vet vad som komma skall. Middag-ev leka lite-städa undan-titta på tv och efter det tandborstning etc. Och fast läggningstid. Här har de inga såna rutiner, utan kan leka med hög ljudvolym ända till nattning. Det funkar inte för min dotter. Hon blir upptrissad och tar tid på sig att varva ner, dessutom blir tandborstning etc skrikigt och gapigt och jag behöver skälla på henne vilket jag inte tycker om och inte behöver göra annars. Barnveckan brukar hon somna vid 22 och då måste jag ligga hos henne för att inte hon ska springa in till någon och ingen annan in till henne. I vanliga fall så kan jag lämna henne vid 20. Så jag förlorar mycket kväll och egentid, vilket jag behöver extra av den veckan pga stressen. Städat blir det inte heller, eftersom inga såna rutiner finns här, så oftast ligger det kläder, skor, leksaker etc överallt att snubbla på, min dotter förlorar också den rutinen vi fått in kring det.

Gällande matrutiner så är det oftast hans barns vilja som får gälla, korv, köttbullar, pizza och pannkakor hela veckan. Min mage klarar inte riktigt av det så uppe på det andra är jag ofta illamående hela den veckan. Min pojkvän tycker inte om att jag lagar något separat till mig om det inte funkar för mig. Han tycker att alla ska äta samma. De äter också lunch som huvudmål, och hoppar ibland över middag. Det är inte jag och min dotter vana vid, utan vi brukar göra motsatsen. Samma här så klarar inte min mage riktigt av det, dvs tung mat till lunch, och både jag och min dotter blir hungriga på kvällen utan riktig middag.

Jag skulle önska att vi skulle diskutera de här sakerna innan. Men ofta är det så att han bestämmer något som passar utifrån hans barn, och jag kommer sen med min åsikt. Han hävdar då att jag inte kan anpassa mig och att barnens vilja ska gälla, förmodligen då hans barn eftersom han aldrig frågar vad som passar mitt barn.

Uppe på detta så är han oftare sur och stressad och ger mindre närhet och ömhet under barnveckan. Vi har kyssts ordentligt en gång den här veckan och det är viktigt för mig. Ytterligare ett minus alltså.

Det som är plus är att min dotter tycker att det är roligt att leka med hans barn, de tar fin hand om henne, jag blir glad av att se dem tillsammans, och som sagt tycker jag om hans barn och att umgås med dem. De är inte problemet, han är.

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag pratar med honom men allt blir liksom två timmars diskussion. Att jag t.ex tyckte det inte passade så bra med grillat till lunch och ingen middag, utan att det skulle vara bättre med lätt lunch och tidig grillmiddag. Jag försökte underlätta genom att säga att jag sparar grillmat till mig och min dotter till senare, men då var jag krånglig och oanpassningsbar. Enklaste vore ju bara att suck it up känner jag och köra deras rutiner, mat etc. Så slipper man sura miner och diskussioner. Men det känns ju inte så kul för mig och min dotter att behöva ha det så varannan vecka när vi sedan innan har bra rutiner etc som förebygger onödig stress och illamående.

Hjälp. Är detta rimligt? Han har bjudit in 3 barn till på övernattning om några veckor utan att tillfråga mig. Totalt kommer det vara 7 barn i huset. Jag blev irriterad över att inte bli tillfrågad ens, att ingen hänsyn tas till mig eller min dotter. Jag sa att det är tröttande med den ljudvolymen, att rutiner blir störda etc. Helt naturligt? Men han får det till att jag är konstig, att barn är barn och att några till fler inte borde påverka mig. Han får det till att jag har problem med hans barn och barn i allmänhet, och att bjuda in barn borde man kunna göra helt utan att fråga resten av familjen.

Mer klagomål från hans håll. Vet ärligt talat inte vad han tycker om med mig. Idag är jag "oengerad" allmänt. Jag har rensat hans garderober m.m., planerat flytt och möblering, städat, tvättat, tagit hand om barn etc innan jag ens flyttat in. Igår låg jag vid poolen, umgicks med hans barn, gick på eftermiddagen iväg till stranden med min dotter bara, för min och hennes skull, för att jag inte hade nån lust med annat. Jag ville ha en ren semesterdag. Idag har jag varit sjuk och mest legat i sängen, men såklart umgåtts med alla barn när de kommit, engagerat mig i det de berättat. Så får jag upp på allt annat (jag pratar inte tillräckligt, jag säger inte vad jag tänker/tycker/vill, jag säger jag vet inte för ofta, jag är för trött, för sjuk, tar för lite initiativ i sängen etc) att jag är oengagerad. Jag vet inte vad han vill ha av mig. Han säger att han vill att jag ska vara mig själv, göra det jag vill, känna mig hemma, vara med och bestämma, men oavsett blir det alltid fel. Jag vet inte ens vad han tycker om med mig förutom mitt utseende eftersom han aldrig säger något annat positivt. Han säger att han inte är sån. Men hur ska man då veta om man gör rätt? Jag vet inte hur han vill ha mig! Och ärligt hur kan man inte ta de saker som han sagt som något negativt?

Jag började gråta. Han var iskall och anklagade mig för att inte kunna diskutera.