Jag hatar barnvecka

Ja jag tror faktiskt att han inte älskar mig. Om han gjorde det skulle han vilja göra det bra för mig och inte skuldbelägga mig så fort jag säger min åsikt. Han har till och med frågat mig om jag har autism, efter att jag berättat för honom vad jag behöver.

Nä jag måste inte flytta. Jag kommer ha råd att bo kvar också utan problem. Jag har velat flytta pga att jag trivts bra där, på landet, min dotter också. Och jag har trivts med honom. Det är också närmare till min familj och jag skulle gärna komma bort från stan.

Ja jag är i tanken redan på väg ifrån honom. Det är en sorg att det ska behöva vara så eftersom han är mitt livs andra stora kärlek och jag har inte nånsin bott eller ens planerat att bo med någon. Men han har visat vad han går för den här senaste veckan. Jag tror dessutom att vi kyssts en enda gång under hela veckan och jag har sagt flera gånger att det är något som är viktigt för mig.

Mer klagomål från hans håll. Vet ärligt talat inte vad han tycker om med mig. Idag är jag "oengerad" allmänt. Jag har rensat hans garderober m.m., planerat flytt och möblering, städat, tvättat, tagit hand om barn etc innan jag ens flyttat in. Igår låg jag vid poolen, umgicks med hans barn, gick på eftermiddagen iväg till stranden med min dotter bara, för min och hennes skull, för att jag inte hade nån lust med annat. Jag ville ha en ren semesterdag. Idag har jag varit sjuk och mest legat i sängen, men såklart umgåtts med alla barn när de kommit, engagerat mig i det de berättat. Så får jag upp på allt annat (jag pratar inte tillräckligt, jag säger inte vad jag tänker/tycker/vill, jag säger jag vet inte för ofta, jag är för trött, för sjuk, tar för lite initiativ i sängen etc) att jag är oengagerad. Jag vet inte vad han vill ha av mig. Han säger att han vill att jag ska vara mig själv, göra det jag vill, känna mig hemma, vara med och bestämma, men oavsett blir det alltid fel. Jag vet inte ens vad han tycker om med mig förutom mitt utseende eftersom han aldrig säger något annat positivt. Han säger att han inte är sån. Men hur ska man då veta om man gör rätt? Jag vet inte hur han vill ha mig! Och ärligt hur kan man inte ta de saker som han sagt som något negativt?

"

Jag började gråta. Han var iskall och anklagade mig för att inte kunna diskutera.

Antingen är TS ett stort troll eller så har hon någon form av masochism eller så gillar hon tanken på att bli domnierad. Ingen vettig människa stannar kvar i den sitsen som beskrivs nu.

Jag hoppas att TS barn blir omhändertagen då mamman är desperat och vill spela martyr.

Ger upp då TS mer eller mindre redan har bestämt sig för att stanna.

Jag avvaktar och ser hur denna vecka utvecklar sig. Nu är han trevligare igen när barnen inte är här. Förstår inte varför han blir otrevligare när hans barn kommer hit.

Jag slutar göra saker för att behaga honom nu hursomhelst. Jag skiter i hans klagomål. De är hans problem, inte mina. Nu gör jag det som jag känner för. Jag kommer gå på det han sagt tidigare att jag ska vara mig själv och göra det jag vill. Sina klagomål kan han ta och stoppa upp nånstans och det ska jag säga till honom nästa gång de kommer.