Jag hatar barnvecka

Nej, det hade jag inte och det har jag aldrig heller gjort. Du anar inte hur mycket barn det varit hos oss genom åren. Mängder!

Fast om jag minns rätt från ts tidigare trådar så skulle väl ts få möjlighet att studera och inte behöva betala så mycket till mannen och att det var ett av de primära skälen som gjorde att ts ville flytta ihop? Det finns/fanns en ekonomisk fördel för ts, som i nuläget var/är sjukskriven men nu skall börja studera. Så uppfattade jag det.

Men i övrigt håller jag med dig helt, finns ingenting överhuvudtaget som ts och ts barn vinner på att flytta ihop med mannen och hans barn, men jag är rätt övertygad att ts kommer att göra det ändå. Mer tydliga tecken på att det inte kommer att fungera har jag nog aldrig läst, men ts verkar fortfarande leva i någon slags drömlik förhoppning om att mannen skall "vakna upp och förstå". Varken ts eller mannen tycks vara beredda att egentligen kompromissa om någonting, men eftersom det är ts som flyttar in till mannen och hans barn, som redan har etablerade rutiner i sitt hem, blir det ts, men framförallt ts barn som blir de stora förlorarna. Ja alla barnen förresten, för det kommer så klart bli en massa gnissel mellan ts och de andra barnen också så småningom, det blir det alltid.

Är så fruktansvärt sorgligt tycker jag, att det för många kvinnor tycks vara så viktigt att bo i ihop att det övertrumfar allt annat. Lika viktigt som syret de andas tycks de.

Nej han kommer inte att betala mig. Jag får csn och ska betala hälften i hemmet.

Mer klagomål från hans håll. Vet ärligt talat inte vad han tycker om med mig. Idag är jag "oengerad" allmänt. Jag har rensat hans garderober m.m., planerat flytt och möblering, städat, tvättat, tagit hand om barn etc innan jag ens flyttat in. Igår låg jag vid poolen, umgicks med hans barn, gick på eftermiddagen iväg till stranden med min dotter bara, för min och hennes skull, för att jag inte hade nån lust med annat. Jag ville ha en ren semesterdag. Idag har jag varit sjuk och mest legat i sängen, men såklart umgåtts med alla barn när de kommit, engagerat mig i det de berättat. Så får jag upp på allt annat (jag pratar inte tillräckligt, jag säger inte vad jag tänker/tycker/vill, jag säger jag vet inte för ofta, jag är för trött, för sjuk, tar för lite initiativ i sängen etc) att jag är oengagerad. Jag vet inte vad han vill ha av mig. Han säger att han vill att jag ska vara mig själv, göra det jag vill, känna mig hemma, vara med och bestämma, men oavsett blir det alltid fel. Jag vet inte ens vad han tycker om med mig förutom mitt utseende eftersom han aldrig säger något annat positivt. Han säger att han inte är sån. Men hur ska man då veta om man gör rätt? Jag vet inte hur han vill ha mig! Och ärligt hur kan man inte ta de saker som han sagt som något negativt?

"

Jag började gråta. Han var iskall och anklagade mig för att inte kunna diskutera.

Nej, de som skulle hyra den hoppade av.

Och hur tar sig dottern till och från förskola om du inte kan köra bil? Hur förflyttar du dig i vardagen, cyklar och åker buss? Jag håller med om att du borde behålla din lägenhet, tänk hur det blir med cykeln i vinter...att din sambo är inflexibel kan ha varit en stor anledning till att han och hans förra separerade, just saying. Ursäkta om jag låter som en olyckskorp :)

Hur går det ts?

Det är snart höstlov så vi kanske får en uppdatering då.

Men jag hoppas att TS tänkte på sitt barns bästa och flyttade hem igen. Att gå på förskolan varannan vecka känns inte sunt.

Det är snart höstlov så vi kanske får en uppdatering då.

Men jag hoppas att TS tänkte på sitt barns bästa och flyttade hem igen. Att gå på förskolan varannan vecka känns inte sunt.