Så trist att utseendet ska spela så stor roll.

Singel sen många år, rätt nöjd med det. Söker ingen aktivt och dejtar aldrig nånsin. Livet funkar så bra ändå, har vänner och fullt upp. Men finns en kille jag känner och vi klickar jättebra, har otroligt kul när vi möts. Samma intressen och humor. Han är singel sen några år han också. Vet han sagt till en bekant att han tycker att jag är jättesöt.

Sen har vi den där detaljen med att jag är en rejält stor kvinna. Snygg, ja, det är jag nog. Men tjock. Och inte är sånt bara att ändra i en handvändning även om man vill.

Jag fattar att alla tänder på olika saker. En del gillar smala, en del tjocka. En del gillar rödhåriga och andra blondiner. Men just nu känns det surt. Jag är utåtriktad och trevlig, oftast med ett stort leende och med glimten i ögat när vi ses. Men icke att han gör ngt och själv vågar jag inte blotta mig.

Min vän är istället skitsnygg med världens kropp. Smal midja, stora bröst och vackra ögon. När hon blev singel stod killarna på rad. Bokstavligen. Hon grubblade också på om hon dög, om de bara ville ha henne för hennes utseende och struntade i om hon var smart och rolig. Vilka olika funderingar man kan ha! Lika trist för henne som för mig.

Känns som pubertetssnack, men jag är faktiskt medelålders. Överlever absolut, detta är I-landsproblem, ville bara gnälla lite över orättvisorna i världen.