Föräldrar som dömmer en. Bryta kontakten?
jag och min man har det tufft i vardagen. Vi har två barn varav ett barn med omfattande funktionshinder.
Jag och min man har aldrig tid för oss själva. Kan aldrig hitta på något tillsammans. Vi får aldrig en paus.
Vi båda är utmattade.
Vi bor tio minuters avstånd från mina föräldrar. Trots det hälsar de knappt på. Oftast vi som hälsar på dom. De är aldrig intresserade av att sitta barnvakt ( inte ens ett barn endast). Det vet att vi inte har någon barnvakt.
Det värsta problemet är att när vi hälsar på dom tillsammans med barnen så känner både jag och min man oss ?iakttagad?. tex, om alla befinner sig i vardagsrummet och jag för tillfället är en fem tio minuter i sovrummet med lillasyster för att prata med henne och mitt barn under tiden skulle börja gråta/gnälla och jag inte direkt springer ut till bebis Så känns det som att de dömmer en som förälder..( trots att min man är på plats)
och jag vet att jag inte inbillar mig eftersom min Man känner likadant.
Är det så fel att va ?borta? några minuter från sitt barn när alla andra är på plats. Min man är där och resten av familjen är där. Kan inte någon leka med bebis en liten stund då? Herregud de e ju ändå familj..
men ingen gör det.. istället sitter de där med dömande ögon. Allt man gör blir fel i deras ögon.
Nu har jag och min Man kommit överens om att ta lite avstånd från dom. Men jag tänker att är det lönt att ens ha någon kontakt överhuvudtaget? Ska man fan sitta på spänn och känna press när man besöker sin egna familj?
Är det inte meningen att man då ska kunna slappna av lite hos sina föräldrar? alltså wtf?! hur kan man som förälder ens döma sitt egna barn som förälder.. och speciellt inte hjälpa till?
Min största fråga här är, HUR KAN MAN SOM FÖRÄLDER LÅTA SITT EGNA BARN BLI UTBRÄND UTAN ATT HJÄLPA TILL??! Vadå man älskar dom när dom är små sen när de blir vuxna med egna barn så skiter man i dom då eller ??!! KAN NÅGON FÖRKLARA DETTA FÖR MIG!?
Och ja jag vet att man valde att själv skaffa barn och det är inte deras ansvar osv ... men ändå hur kan man inte vilja hjälpa sitt barn när man kan??
Vi har pratat om att flytta till Norrland där mannens familj bor. Vårt liv hade sett så annorlunda ut där bara med tanke på barnvaktsbiten. Det hade med glädje ställt upp och passa barnen och besöka barnen varje dag, hämta/lämna från förskolan ställa upp när de behövs osv.. helt enkelt byggt en relation till barnen.. vilket hade innebärt att jag och mannen hade kunnat hitta tillbaka till varandra.
Ska vi göra det? Hade ni gjort det om ni vart i vår situation?
Så många frågor...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-08-06 23:20
okej måste klargöra vissa saker som vissa av er tydligen inte förstår.
Jag menar inte att mor/far föräldrarna ska sitta barnvakt för att man ska sitta och ha det skönt hemma.
Utan FRAMFÖR ALLT att de ska sitta barnvakt När man behöver det! Alltså när det krisar! Tex om jag behöver gå på läkartid, eller behöver åka till akuten med mitt andra barn.
eller om mitt barn ska opereras osv.
Men så klart också för att man som föräldrar ska kunna återhämta sig något, -vilket man hade kunnat göra om mor/far föräldrar hade visat något intresse av att umgås med barnbarnet.
Många av er mor och far föräldrar använder er åldern och hälsan som en ursäkt för att slipa göra det. ( INTE ALLA)
NEJ det är INTE ert ansvar att ta hand om barnbarnen. Men det är för fan ert kött och blod, och bara rent av egoistiskt att man låter sitt barn gå på knän, och inte visar något intresse i att skapa nån form av relation till barnbarnet.
Samtidigt förväntar ni er i framtiden att dessa (barn) och barnbarn ska hälsa på er oftare när ni sitter i nån jävla fåtölj med käpp i handen och är bittra i er ensamhet över att barnbarnen aldrig hälsar på och torkar arslet på er.
Konstigt att man slänger er till äldreboenden... där kan ni gott sitta med er ensamhet och den lilla sociala kontakt med de övriga inneboende ni har. det duger väl? ni bad om de...