Om det funkar med livet i övrigt så låter det ju inte helt fel att flytta upp till Norrland. Det är nog osannolikt att dina föräldrar ändrar sig. Har de inget intresse av barnen nu så är det nog inget som bara kommer, tyvärr.
Dina föräldrar skulle kanske inte klara av att passa det barn med flerfunktionsnedsättning? Men om de är friska eller krya i övrigt håller jag med om att det är konstigt att de inte gör mer när de ser hur tufft ni har det. Jag hade också reagerat. Det låter ju inte heller som att dina föräldrar är förstående i ord.
Är det något som hindrar en flytt? Låter som att ni ändp ät inne på att flytta upp.
Idagsläget hade de inte klarat av att ta hand om barnet med funktionshindret. Men det gjorde de inte heller när barnet var en bebis... fanns inget intresse.
Vi har ett friskt barn också.. likadant där..
Nej de är inte alls förståeliga i ord eller situation.
tex. Jag bär mitt barn med funktionshinder varje dag. Konstant!
Min mammas kommentar -?men din kropp Och rygg är väll van nu?. -när jag sa att barnet är tungt och min rygg börjar ta stryk..
En människa med sunt förnuft hade fattat att barnet blir allt tyngre och större och att ryggen till slut inte kommer orka mer..
Skulle lätt flyttat till Norrland pga att jag vet att vår livskvalitet hade förbättrats ngt så enormt.
Finns många hinder som stoppar oss men inte omöjliga hinder
Mer att de sjukt mycket jobb ansträngning och planering som skulle krävas inför en sådan flytt och och framförallt att lämna livet här, vänner skola trivssamheten..
Men också rädsla inför det okända..
Exakt.
Jag är en farmor som jättegärna umgås men definitivt inte sitter barnvakt.
Har sovit över två gånger med ETT barnbarn, när det blev två så säger jag nej. Jag orkar helt enkelt inte.
Det är så lätt att tycka att vi mor- och farföräldrar ska "ställa upp". Men ni vet inte hur VI känner och om vi orkar.
Så oerhört dömmande att tänka att en person som har ett barn med funktionsnedsättning inte ska få skaffa ett till.
Ta inte åt dig, ts. Empatin verkar inte stå högt hos vissa som svarar.
Själv ska jag försöka finnas för mina barn resten av livet och kommer hjälpa dem så mycket som jag själv kommer att orka. Jag tänker inte att föräldraskapet tar slut vid 18. Jag har flera vänner i 65/70-årsåldern som resonerar precis så. De finns där för sina vuxna barn när barnen behöver det. På samma sätt kan de räkna med att barnen kommer att finnas där för dem.
Det är för övrigt en vidrig kommentar att en person som får ett barn med svår funktionsnedsättning inte ska skaffa fler barn om personen inte säker på att den aldrig kommer behöva någon avlastning. Jag hoppas att ni aldrig behlver hjälp med något i livet.
Bitter? Ursäkter?
Stackars offer?
Var yrar du om?
Jag är i 50-årsåldern och har nog många år kvar innan ålderdomshemmet väntar. OM jag ens hamnar där, i min släkt brukar kvinnorna vara sega och klara sig själva om än med lite hemtjänst när åldern blivit hög.
Mina barn är väl insatt i mina problem och har full förståelse för att jag inte orkar ställa upp mer än absolut nödvändigt.
Förklara vilka "offer" du menar?
Jag tycker mer synd om dina föräldrar med en så krävande och bitter dotter. Undrar vad som hänt som gjort dig så otacksam och gnällig.
Det är inte dina föräldrar som fått ett handikappat barn, det är du! Du kan inte kräva NÅGON om hjälp, däremot kan du be snällt och vara lite tacksam som omväxling.
Tycker du?
Vad har jag krävt och gnällt om att jag inte får? Var har jag beklagat mig över att andra inte utför det som är för mig att göra?
Då har du helt enkelt fel.
DU tycker ja, men din åsikt är inte lag.
Om man som äldre är trött och inte orkar... då ska man få fan för det. Av sina ungar för att de inte orkar med sina EGNA ungar.
Nej tack.
Ts har själv skrivit att hennes föräldrar inte klarar att ta hand om det handikappade barnet!
Kanske inte, osäker på det och orkar inte läsa igenom allt hon skrivit.
Men om inte det sjuka barnet ska "vaktas", hur ska hon då kunna återhämta sig?
Det har jag ite heller påstått.
Du har så rätt i detta.
Jag förstår det inte heller.
Och sen ska den äldre generationen, som är klar med småbarn, ta över?
Hittar inte inlägget, vilket nummer har det?
Fast jag känner ingen som tycker så, att mor- och farföräldrar ska vara barnvakt på stand by, och att det är enda sättet att få en relation på. Jag upplever inte heller att TS tycker så.
Däremot vet jag många som skulle bli jätteglada om mormor kom och tog lilla Elsa till parken nångång ibland. För deras skull främst. Men även för avlastningen.
Skulle inte ni ha uppskattat det när ni hade småbarn?
Jag skrev i ett tidigare inlägg att föräldrar kanske vill ha hjälp två gånger i månaden. Efter jag postat det tänkte jag efter, och kom fram till att de föräldrar med någorlunda små barn som jag känner frågar nog efter avlastning max var 4:e månad. Om ens det.
Och då handlar det om en kort stund där barnen gärna hämtar och lämnar mormor/farmor med bil, dukar fram fika etc så att det ska bli så enkelt som möjligt.
Är det så illa?
Jag har aldrig varit med om ett vuxet barn som krävt att farmor ska passa jämt och ständigt.
Har överhuvudtaget inte tryckt ner barnet, det är snarare synd om det som fått ts till förälder.
Men svara på frågan, varför man skaffar fler barn än man klarar av?
Ts kan inte svara på den, hon har inte den mentala kapaciteten.