Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Jag förstår inte varför så många verkar ta illa upp. Jag håller helt med TS.

Jag hade grova ätstörningar sedan tidig ålder, traumatisk barndom, mobbning och hade jag varit född sådär 10 -20 år senare hade jag garanterat haft en npf diagnos. När de skulle tvångsvårda mig för mina ätstörningar så gjorde jag mitt första och bästa val, jag stack, ja jag stack ifrån Sverige. Ifrån allt negativt och började om på nytt. I Sverige var jag alltid mina ätstörningar men jag tänkte inte definieras av dem och min historia i det nya landet. Bröt kontakten med släkt och vänner. Hade inga pengar först men slet och jobbade ihop en större summa pengar på några år. Levde snålt som fan. Utbildade mig. Idag plågas jag fortfarande av negativa automatiska tankar men går hos psykolog som hjälper mig.

Jag tror också alltid att man har val.

Det är ingen som vet ifall valen de gör där och då är rätt val, men vad säger egentligen att det bara finns ETT rätt val? Livet är mer nyanserat än så, vill jag tro. Vi gör ju också valen vi gör utifrån våra förutsättningar där och då, och då gör vi så kallat rätt val då. I efterhand har jag ångrat val jag har gjort men det var de valen jag kunde göra med informationen känslorna och förutsättningarna jag hade då. Hade jag vetat jag jag vet idag hade jag inte gjort det valet. Här gör jag ett nytt val: antingen kan jag gräma mig över misstaget jag gjorde och ångra det som aldrig blev, eller så blickar jag framåt och försöker göra det bästa av det.

Jag är själv inte bekant med mindset eller mindfulness, utan jag börjar i andra änden. Enligt min psykolog har jag något som kallas automatiska tankar och de är nog 90% av mina tankar. Man nästan har tränats upp att tänka negativt eller dömande. Googla automatiska tankar och se ifall det är något du känner igen dig i. Jag har börjat försöka upptäcka och definiera dessa tankar för att jobba på att förhindra och ändra dem.

Tack och tack för kul tråd! Detta är snart 15 år sedan och jag är helt frisk från ätstörningar nu, och det var ändå något som plågade mig i nästan 20 år! Det största hjälpmedlet var nog att inte definieras av diagnosen, som du också nämnde i ett tidigare inlägg.