• Anonym (f)

    Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

    Anonym (Mindset) skrev 2020-08-05 17:53:15 följande:
    Självklart blir man det men man kan själv bestämma hur man hanterar det. Om man gräver ner sig i det och ligger i sängen eller om man är låg men väljer att göra saker som gör en glad.

    Du väljer själv vad som ska få definiera dig och inte.
    Ibland är det svårt att välja. Som när man drabbats av både en neurologisk sjukdom och en psykisk sjukdom samtidigt och försäkringskassan säger nej till att betala ut sjukpenning för att läkaren inte skrivit i intyget rätt, och läkaren är på semester och soc ger också avslag och själv har jag svårt att gå. 

    Jag skulle gärna göra saker som gör mig glad, men jag har inte ens råd med mat.
  • Anonym (f)
    Anonym (Mindset) skrev 2020-08-06 21:59:50 följande:
    Jag säger inte att alla måste resa sig på en gång. Ibland behöver man ju tid. Och små steg. Allt sker inte från en dag till en annan. Små steg.
    Men då måste du också inse att det som är små steg för någon kanske du uppfattar som ältande eller att man väljer att må dåligt. 

    Jag utsattes för ett mordförsök när jag var liten, bland annat. Det har tagit hela mitt liv att försöka bearbeta det, då jag skadades så gravt av händelsen. Många av mina livsval har färgats av den händelsen på ett helt omedvetet plan. 

    Mina steg kanske har varit att klara av att gå utomhus en dag utan att få panik. Alla har olika steg, och kanske inte ens tar sig ända fram.
  • Anonym (f)
    Anonym (Johan) skrev 2020-08-08 13:04:29 följande:
    Bästa inlägget i tråden. 

    Min farmor från Tornedalen sa alltid "Det är dom som är glada jämt som är dom mest olyckliga" eller "Folk som är konstant positiva kan man inte lita på för dom är det något fel i huvudet på", "Man behöver dom dåliga dagarna för att uppskatta dom bra", "Om man aldrig får gnälla lite så fastnar det på insidan och till slut blir det en svart gegga av alltihop". 
    Haha, den var bra. 
  • Anonym (f)
    Anonym (Mindset) skrev 2020-08-09 10:15:05 följande:
    Nej jag tar inte för givet att plugga vidare är för alla. Det är ett exempel. Men att byta jobb kanske är bättre för någon annan. Oavsett menar jag att man spenderar så mycket tid på jobbet att det är viktigt att man älskar det man gör annars mår man garanterat mer dåligt.

    Självklart kämpar människor framåt i livet. Detta krävs ju för att leva alls tänker jag. Men är människor villiga att jobba hårt för att uppnå sina drömmar i livet? Det är det jag tvivlar mer på. Ofta upplever jag att människor gärna tar den lättare vägen även om det inte är deras dröm.

    Men att dom flesta har ett growth mindset tvivlar jag starkt på faktiskt. Om en person blir erbjuden att lägga ett lättare pussel som dom vet att dom skulle klara eller ett mycket svårare pussel som skulle kräva mycket arbete och utmaning för att lägga vilket tror du dom flesta skulle välja?

    Growth mindset handlar inte om att man säger till sina barn att dom kan bli vad dom vill när dom blir stora utan snarare tvärt om. Det blir mer fixed mindset. Ett growth mindset är mer att säga till sina barn att du kan bli vad du vill bara du tränar och tränar och kämpar hårt.

    Inget kommer gratis utan man måste anstränga sig för att komma framåt.

    Frågar jag mina barn om man kan misslyckas så svarar dom kanske nej man misslyckad inte man lär sig ett sätt som inte fungerade.
    Jag tror du har fel. Jag tror att du utgår från att alla har lika stor energi eller lika stor förmåga som du har. Detta ser väldigt olika ut. Jag har exempelvis när jag är i mina mer friska perioder, inte en förmåga att arbeta mer än 75%, helst 50%, men det blir svårt att leva på när man är ensamstående. Jag har trots detta jobbat heltid och studerat samtidigt för att kunna arbeta med mitt drömjobb istället. Jag har kandidatkursen kvar. Jag kan inte få csn. 

    Pga att jag arbetade så hårt så fick jag till sist en djup depression och även psykotiska symptom. Jag kommer aldrig kunna sätta så hög press på mig själv igen, för då riskerar jag att falla tillbaka in i detta. Så det blir provocerande för någon som verkligen ansträngt sig på alla möjliga sätt i livet när du skriver att inget kommer gratis och man måste anstränga sig i livet. 

    Har du någonsin varit i en situation när du känner att du inte kan göra mer, alla energi är helt slut och du står inför hot om vräkning, är nekad ersättning från alla instanser och får gå till kyrkan och be om mat med dina barn? Har du någonsin haft en psykisk ohälsa som gör att du bara vill dö och du hör viskningar som inte finns?

    Du kan inte bara utgå från dig själv.
    Det handlar inte om att inte vara mottaglig, det handlar om att du har en naiv syn som enbart utgår från dina egna förmågor. Att jag är i den situationen jag är i är INTE för jag inte kämpat och ansträngt mig, tvärtom.
  • Anonym (f)
    Anonym (Alla kan) skrev 2020-08-10 17:42:08 följande:
    Det är inte alls vanligt att bli fysiskt sjuk efter sorg.

    Hur kan man undvika Agdas situation? Jo. Agda har god utbildning och bra sparande, Agdas man har bra försäkringar. Så behöver du inte ha panik över a-kassa och ekonomi. Ett problem mindre.

    Många människor skapar sig problem och tycker sedan att omständigheterna överöser dom med olycka istället för att förstå att val och inställning påverkar ens liv.

    Ex:

    Skaffar man många barn med en dålig pappa så blir det jobbigt att sköta allt själv och relationen brakar. Ekonomin blir ofta dålig om man är en ensamstående mamma. Barn med en frånvarande pappa och många syskon har oftare psykiska svårigheter, npf och dåliga betyg. Att vara ensamstående till många barn med svårigheter gör det svårare att jobba vilket gör det svårare att ha ett ekonomiskt skyddsnät . Då är det inte många olyckor utan aktiva dumma val som påverkar men personen kan känna sig makalös och olycksdrabbad.

    Andra gör bättre och mer genomtänkta val vilket ger större möjligheter att hantera motgångar. En människa som förstår att livet handlar om val och hantering av motgångar kallar inte heller livshändelser för olycka utan förstår att det är livet för alla. Man hanterar tar makt över sitt liv.
    Jösses. du menar att man väljer att få barn med neuropsykiatriska funktionshinder? och att man ska kunna se in i framtiden så man inte blir ensamstående vid något tillfälle. Räkna gärna upp hur du se rin i framtiden och bedömer om en man är "en bra man". Dessutom kan man vara ensamstående för att man är änka/änkling också.

    Jag är helt för bra val, men ibland blir trådar på familjeliv bara rent ut sagt sjuka.
  • Anonym (f)

    Är du dessutom medveten om att adhd och autism är genetiska funktionsvarianter, har inget att göra med föräldrarförmåga. Om neuropsykiatriska svårigheter är vanligare i familjer som har ensamföräldrar (länka gärna till en sådan studie) så tror jag snarare att barnen har ahdh för att en av föräldrarna har adhd och att föräldern har mer instabilitet i livet, pga sitt funktionshinder, inte pga att det valt fel i livet. man väljer inte diagnoser.

  • Anonym (f)
    lövet2 skrev 2020-08-10 18:04:07 följande:
    Jag undrar lite om du ens läste inlägget du svarar på? Hur undviker man Agdas situation, dvs att hennes man dör, försäkringskassan bråkar och hon får MS (vilket jag f ö tagit ur verkligheten)? Man undviker inte den genom att ha en god utbildning, bra sparande och bra försäkringar.

    Och jo, många kroniska sjukdomar behöver en utlösande faktor. Sorg är en vanlig faktor.

    Resten av ditt inlägg verkar mest handla om att ingen råkar ut för olyckor, utan de skaffar sig sina olyckor själva. Bröt du benet? Skyll dig själv, du skulle ha tagit bättre skor! Tog din vän livet av sig? Tja, det var antagligen ditt fel. Du skulle ha varit en bättre vän!
    Ja, och har du kassa gener borde du valt bättre föräldrar. Eller ha en positiv syn på din sjukdom, även om du knappt kan gå (har också fått just ms). 

    Jag tror att många sjuka verkligen har en positiv syn, men klart att vissa drömmar som blir omöjliga pga sjukdomen inte bara försvinner över en natt.
  • Anonym (f)
    lövet2 skrev 2020-08-10 20:38:41 följande:
    Japp! Det var svaret jag fick från doktorn, när jag undrade om han "Snälla snälla" kunde säga något jag kunde göra för att minska risken för fler njurstenar. "Ja, byt föräldrar!" svarade han.
    Haha, humor i alla fall. :D
  • Anonym (f)
    Anonym (Alla kan) skrev 2020-08-11 06:37:44 följande:
    Det finns gott om sådan forskning. Sök på Google scholar. Anledningen tros bero på delvis det sambandet du tar upp. Det beror till stor del på att barn med npf får väldigt olika svårigheter beroende på hur dom växer upp. I en trygg och välutbildad kärnfamilj med få syskon så är det mer sällsynt att få diagnosen npf då familjen möter barnet på ett sådant sätt att npfbenägenheten inte blir ett större problem och barnet inte behöver utredas. I en rörig, stor, lågutbildad eller otrygg familj så får barnet inte det stödet. Då blir barnets npf benägenhet svårare och barnet måste utredas.

    Föräldrarna ansvarar för att ge sina barn de bästa förutsättningarna. Som vuxen tar man över det ansvaret själv och har då eget ansvar över sitt liv.
    Nej, du som påstår får söka länkar.

    Jag tror såhär, att många barn får en felaktig diagnos, då trauma ger ofta symprm liknande neuropsykiatriska funktionshinder. 
  • Anonym (f)
    Anonym (Linn) skrev 2020-08-11 09:18:51 följande:

    Nu skulle jag vilja bidra till tråden med nobelpristagaren Elizabeth Blackburns forskning om telomerer. Telomerer är dom byggstenar i kroppen som visar på vårt åldrande och vår hälsa. Ju längre telomerer man har i kroppen ju friskare är man och ju längre lever man. Men vad påverkar telomerernas längd? Enligt forskningen detta (ej i någon rankningsordning): 1. Vilka föräldrar man har. Dvs föräldrarnas genetiska förutsättningar samt föräldrarnas utbildningsnivå, socioekonomiska bakgrund och levnadsstandard. 2. Om ens mamma gick igenom något traumatiskt under graviditeten (stor sorg, svält, våld, flykt). Detta påverkar mer än vad man har trott tidigare! 3. Var man föds och var man växer upp, om man tex föds i ett tryggt välfärdsland och i ett tryggt bostadsområde. Att växa upp i ett otryggt bostadsområde med mycket våld påverkar negativt, mer än vad man tidigare trott. 4. Anknytningen till sina föräldrar och hur många traumatiska upplevelser man har som barn. Om ett barn upplever flera traumatiska saker i barndomen (dit räknas alkoholiserade föräldrar, våld i hemmet, övergrepp, psykisk ohälsa hos föräldrar, sorg, trauma, krig) så förkortas barnets telomerer för livet. Om ett barn upplever enbart en-två traumatiska saker i sin barndom så är barnet dock BÄTTRE rustad som vuxen än ett barn som upplevt noll traumatisk saker i sin barndom. Intressant va? 5. Livsstil. Dvs hur man väljer att forma sitt liv som vuxen med kostvanor, stresshantering, motion, sömn, socialt sammanhang, utbildningsnivå, vilket bostadsområde man väljer, vilken partner man väljer, familjebildning. Och här tenderar människor att välja om sina egna föräldrars val. 6. Viktigast av allt: MINDSET. Hur personen väljer att se på sitt liv, sina erfarenheter, sina förmågor. Detta var en jättegrej att upptäcka i Elizabeth Blackburns forskning. Hon kunde se att människor som hade en positiv grundinställning till livet TROTS enorma svårigheter och motgångar, hade en helt annan stressrespons än andra människor. Och de hade lika långa eller till och med längre telomerer än andra människor! Trots sina svårigheter i livet! Och de hade ofta jobbat medvetet med sin inställning i många år. De kände sig ofta lyckliga och tillfreds med livet, trots alla problem. Är det inte fantastiskt så säg? Om man vill fördjupa sig i detta heter boken Telomer-effekten.


    Fast då är frågan om det inte är så att det är till viss del genetiskt att HA en sådan grundinställning till livet. Mycket tyder på det. Även telomerers längd är från början genetisk, även om den kan påverkas av andra faktorer, så rent krasst kan du ha genetiskt kortare telomerer, och sedan utsättas för trauma så de blir ännu kortare. Eller tvärtom.
Svar på tråden Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?