Ungdomar som betalar hemma

Min ensamstående mamma var sjukskriven några år när jag var tonåring (15, 16, 17) och vi hade väldigt dåligt med pengar. Jag bidrog genom att dels ge mina födelsedagspengar/julklappspengar (någon hundralapp man fick av mormor/farfmor) till hushållet men också genom att extrajobba, lite grann under skolåret och så mycket som möjligt under sommaren. Jag använde inte heller mitt studiebidrag även om mamma ibland tvingade mig att behålla 200-300 kronor så jag kunde fika med en kompis eller så. Visst, ibland var det inte jättekul att inte kunna lägga pengar på sånt som mina kompisar kunde lägga pengar på. Men alternativet, t.ex. havregrynsgröt till frukost och middag (utan mjölk), ingen tandkräm i tandkrämstuben, eller noll procent toalettpapper på toarullen hade inte heller varit så roligt. Jag hade inte heller varit okej med att min mamma skulle avstå t.ex mat eller mediciner för att jag skulle få äta mig mätt. 

För mig var det självklart att bidra för att både jag och mamma skulle ha en okej vardag och kunna köpa det viktigaste. Mamma krävde det aldrig utan det valet gjorde jag. Plus att jag fick lära mig pengars värde (är väldigt ekonomisk än idag som vuxen), och jag hade lättare att få jobb senare t.ex när jag precis tagit studenten eller efteråt studerade på universitetet då jag hade ett rätt ok CV med bra referenser jämfört med vissa jämnåriga som inte börjat jobba lika tidigt, om dom jobbat alls. 
I vuxenlivet har jag tagit med mig en ödmjukhet och förståelse för att livet kan vändas upp och ner, om än så för en kort period, och att det inte alltid går att planera eller förutse allt.