Kan man leva ett drägligt liv utan en formell utbildning?

Vanliga "knegar-jobb" med runt 30.000 brutto kräver väl normalt inte mer utbildning än ett vanligt B-körkort?

Jag har ett helt normalt jobb inom industri/transport, vi är runt 100man på golvet o så vitt jag vet har endast ett fåtal eftergymnasial utbildning, vet även om en hel del som "hoppade av" gymnasiet o började jobba istället.
En del av gamla gardet har nog inte ens gått ur grundskolan.
Vi har 30.000 i bruttolön, många knegar dock på rätt duktigt med övertid o ligger en bit över 500.000 i årsbrutto. Inga ansvar o alla jobbar vanlig dagtid.

VD i mitt företag började sälja begagnade bilar när han var 16.
Han har inte mycket till formell utbildning men är en fruktansvärt klipsk och lyhörd person, som verkligen kan göra affärer och nu riktar oss mot en mycket reglerad bransch med höga krav.

Men numera är vi också några akademiker som håller koll på regelverket och ser till att rätt metodik och testprocedurer följs. 

Jag tror dock att det blir svårare och svårare att göra just den resan, utan att plocka upp i alla fall ett par år businessutbildning på vägen.

Har ingen eftergymnasial utbildning, men började jobba tidigt och alltid gjort mitt bästa på alla arbetsplatser jag varit på.

Hittade "min" grej när jag var 22 och började som timmis längst ner på golvet. Visade framfötterna (klyschigt, men såg till att vara en god kollega, vara generös med erfarenheter till ny personal, sköta mina uppgifter, vara i tid, tog alla chanser som fanns till extra ansvar, interna utbildningar osv utan att för den delen fjäska och lisma) och idag, tio år senare är jag chef och trivs jättebra! Älskar att jobba med mitt team, hade aldrig trott när jag var 20 att jag skulle trivas så bra i en ledarroll. Och mina anställda verkar också trivas vilket är det viktigaste. Jag har ingen formell utbildning, nej, men om jag förlorar jobbet så har jag en riktigt fin meritförteckning och ett gott anseende på min nuvarande arbetsplats både bland andra chefer och anställda samt fina referenser från tidigare arbetsplatser, så jag är inte ett dugg orolig. 

Har försökt tänka att man kommer långt på att vara en hygglig, öppen person och behandla alla med respekt, oavsett vilken position man har för man vet aldrig vem personen man möter är, eller vart den personen hamnar sen. Lokalvårdaren du byggt en god relation till på ett ställe kan vara enhetschef någon annanstans åtta år senare. Beter man sig schysst och bra samt är villig att hela tiden lära sig men också dela med sig av kunskap till andra och gör sitt bästa i största allmänhet, kommer det ge ringar på vattnet på samma sätt som om du beter sig som en idiot och blir det där rövhålet alla snackar om. 

Sen; Vad är ett drägligt liv? För mig är ett drägligt liv ett liv utan lån, så jag har varken lånat till bostad, bil eller studier. Att bo i hyresrätt istället för bostadsrätt/hus för att slippa oroa sig för vad som händer om något går sönder hemma. Att jobba mig uppåt har gjort mig ödmjuk inför att prylar/resor/teknik/kläder/ett flashigt hem inte är allt, det viktigaste är mat, tak över huvudet och möjlighet att betala alla räkningar. Resten är bonus. Tjänar idag rätt bra men lever billigt fortfarande och försöker hålla fasta utgifter så låga som möjligt. 

Om det blir en riktig kris är det bättre att vara snickare än att vara utbildad genusvetare. Jämför man däremot en läkare och en industriarbetare så har läkaren ett bättre utgångsläge. Så det beror helt på hur man gör jämförelsen mellan äpplen och päron.

TACK

Utbildning väger tungt ibland när man söker jobb, men sedan när man är inne så är det vad du presterar som räknas oavsett bakgrund.

Oavsett formell utbildning eller ej så ska man se till att bredda sig så mycket man kan.

Jag är 42 och pendlat mellan 36-40k i månaden beroende på jobb det har varit mycket konsultuppdrag varit arbetslös i perioder men alltid lyckats hitta något nytt även om jag varit arbetslös ett tag.

Klarar mig bättre nu än någonsin när jag ändå blev av med arbetet för 1,5 år sedan, tyckte aldrig om de jag arbetade för ändå.

Gav mig fan på att bli helt livegen och det målet går bra. Alltså att helt slippa gå till Ica eller åka till bensinmacken.
För att undvika de två så odlar jag mycket själv som jag har helt själv satt upp ett trädgårdsland på 30 kvadratmeter och tillverkar mycket egna livsmedel hemma.

Att undvika bensinmacken är nästa steg och lite svårare men jag har börjat kolla på Tesla bil nu, vilket är en lösning. 

Till o från som jag har pratat med mina föräldrar så har de alltid velat att jag ska plugga något ordentligt och nu på senare tid att jag ska börja att arbeta igen.

Men efter 7 år inom bank o finans så försöker jag se det som att jag har förvärvat mig kunskaper som ger mig en examen och arbetslivserfarenhet med pension så att jag inte behöver arbeta igen. 

Nu har jag fångat barnet inom mig och accepterat mig bättre på det sättet men när jag ändå kliver upp varje morgon så ligger det för mig att börja göra nyttofulla saker för mig som odla, förbereda något livsmedel, hitta på skattjakt med mina syskonbarn, förhandla med mitt försäkringsbolag osv. 

Så det finns en riktig dräng som säger att själv gör det bäst och att man har bara sig själv att räkna på.

Nu sparar jag ihop inför en katamaran-segelbåt och när jag har den så tror jag att jag kommer att säga adjöss och tacka för min tid i samhället, kanske segla till västindien och istället fånga upp humrarna från bottnen än att handla de över fisk-disken. 

Svaret på frågan är ett klart Ja

Vad tror du, alla som inte är advokater eller läkare bor på gatan?. Suck 

Livegen betyder slav, och det låter som att du menar motsatsen.

Självförsörjande kanske är ett bättre ord för det du vill uppnå? Lycka till!

Jag är 46 år och har bara urusla betyg från gymnasiet i bagaget.

Har inte varit arbetslös eller sjukskriven många dagar i mitt liv. Är numera ensamstående med 2 tonårssöner och räknas inte som höginkomsttagare. Är dock otroligt ekonomisk.
Har inga problem att dra runt egen villa, bil och käka oxfilé ibland. Skulle jag bli arbetslös och få 0kr i inkomst klarar jag mig i många år innan jag behöver fundera på att sälja mitt hus och när jag gjort det skulle jag klarar mig i ytterligare många år.
Annars får jag väl ge upp självständigheten och stå ut med att flytta in hos någon lämplig karl som behöver en pedantisk hushållerska som är bra på att städa, laga mat och baka

37 år, två barn men bor förvisso hyres. Vi planerar för husköp inom ca fem år men är körkort och lite annat som behöver fixas först. Halkade in inom området social omsorg och jobbar (för närvarande föräldraledig dock) heltid med en månadslön på 25 efter skatt. Gått en kortare utbildning på folkhögskola inom mitt område (efter ett antal år i branschen) men i övrigt läst enstaka kurser som man får genom jobbet. Då jag jobbar har vi det bra ställt, behöver knappast avstå mkt nu med bra föräldrapenning heller (får ut strax under 19? om jag tar ut fulla veckor vilket jag aldrig gör då jag vill snåla, tar ut max fem dagar i veckan och ligger på 12-14? i månaden).

Sambon tjänar ungefär som jag, dock med tvåårig YH-utbildning.

Gissar att du bor i dyr egenägd bostad i (stor)stad? Är det så, är det också svårare att leva det där drägliga livet, eftersom en så stor del av ens framtida inkomst redan är intecknad.

Jag har endast utbildning på gymnasienivå, men har anställning. Min man också. Vi tillhör arbetarklassen. Vi bor på landet, och jag har bott i egenägda bostäder i drygt 10 år. Tycker vi har ett gott liv, vi har råd att både bo och leva. Vi har råd att vara föräldralediga länge med vår yngsta, och kommer inte vara tvungna att jobba heltid båda två när ledigheten är slut. Skulle någon av oss vilja plugga finns det möjlighet till det. Eller om någon av oss mot förmodan skulle bli arbetslös.

eh just det 

Absolut, har en utbildning på gymnasienivå, som rimmar med mitt fritidsintresse, men även utan den skulle jag absolut kommit dit jag är nu - för att jag vill.
Har haft möjlighet till massor av andra yrken också, man måste bara vara på tårna och inse att det bara är en själv som är begränsningen.
Vart vill du jobba och med vad? Ta reda på vem som anställer, ring och fråga vad som krävs. Är det möjligt att ta sig dit? hur? 
Sedan har det ju också med hur man lever i övrigt - vad är ett drägligt liv?
Vad vill man ha? En karriär och tjäna mycket pengar? Det är inte säkert att livet blir bättre för det. Hitta något mål för vad du verkligen vill och ta det bitvis...
Kan ju vara svårt att bli arkitekt utan utbildning, men det kanske inte var riktigt så du menade heller....

Är drygt 30, bor i hus med fru och två barn.

Ingen högskoleutbildning alls.

Jobbar inom sälj och jag har en lön på drygt 52.000kr före skatt. Sälj är den bransch där man kan tjäna pengar utan utbildning.

Min man har bara gått gymnasiet och har nu ett bra IT-jobb med ca 50 000 kr/månad. Lite surt nog bara ett par tusenlappar mindre än mig som har gått 5 år på universitetet 

HELT KLART!
Det handlar inte om inkomsterna utan utgifterna.
Sedan kan det vara en stolthet för vissa- det är en annan sak som sitter djupt inom en men inte mer än så.

Måste man inte vara väldigt teknisk för att klara IT utbildningen?