Så förbannad på barnen!

Jag är så förbannad på mina barn, särskilt den äldste (snart 17).

Häromdagen var det min födelsedag. Eftersom mina barn (13 och snart 17) flera ggr i rad struntar i att fira mors dag, min födelsedag, glömt köpa en julklapp till mig osv så bestämde jag mig för att vara tydlig det här året. Så jag sa att jag VILL ha en present det här året. Det kan vara en blomma, en chokladkartong eller vad som helst. Billigt, enkelt men jag vill ha en tanke.

Ungarna lyckades trassla till det hela och det blev inget alls. Ingen present, inte fixa något hemma (en kopp kaffe hade jag blivit glad för! Eller typ att de städat lite!) Och jag blev faktiskt förbannad. Min äldste vände då det här med att jag blev arg emot mig och skulle sitta och tjafsa om det och att vi typ var lika goda kålsupare för jag blev ju så sur. Och det var min födelsedag det.

Nu till min fråga: hur 17 blev det såhär?! Jag firar alltid mina barn. De har såklart aldrig upplevt att någon bara struntar i deras födelsedagar. Så hur har jag lyckats skapa dessa små egomonster? Den äldste är ju myndig om inte alltför lång tid - så hur kan han helt strunta i att faktiskt nån gång göra något för sin mamma? Att det inte verkar finnas nån vilja eller glädje i att planera NÅGOT för sin mammas födelsedag. Och så den här grejen med att inte stå för sina misstag, inte bara säga förlåt utan älta att jag blev sur och det var ju fel osv osv.

Hade de varit små hade jag viftat bort det men nu känns det som att det är något de helt enkelt inte fattat. Att jag är en människa? Jag och pappan är separerade sen många år och jag har nästan ingen släkt i livet så kanske har detta att göra med att de liksom inte sett oss vuxna bli firade av andra vuxna?

Vad tror ni?