Du som gift dig, blev det som du tänkt

Själva bröllopet var helt klart godkänt. Hade väl kanske önskat mig en roligare möhippa och det hade kanske varit roligt om någon mer på min sida hållit ett tal än bara min far.
På alla andra bröllop jag varit på har oftast många vänner hållit tal till bruden/brudgummen.

Själva äktenskapet gick dock sakta utför och jag är skild sedan 1,5 år tillbaka.
Han blev arbetsnarkoman och jag tog allt ansvar för hem, familj, barn, trädgård osv. Försökte med parterapi i 2 omgångar där mannen lovade att han skulle jobba mindre, men inget hände. Så ingen otrohet inblandad utan jag tröttnade helt enkelt.

Och idag ser jag ännu tydligare hur olika vi faktiskt är och jag saknar honom inte ett dugg som make. 
Däremot saknar jag honom som den vän jag haft under de 25 år vi varit tillsammans och jag saknar honom som en normalt fungerande människa som far till våra barn så vi kunde ha en vettig kommunikation kring det som rör barnen, men han vill inte prata med mig. 
Han har en ny sedan 1 år tillbaka och de har varit sambo i ca 9 månader, men mig kan han inte titta på eller prata med.