Min uppfattning är att faktiskt dom flesta kvinnor har som hobby att dra igång och underhålla drama och olika konflikter. Man märker detta själv att om det är för bra och lugnt kan hon dra igång nån larvig konflikt bara för att dom har tråkigt.
Ja kvinnor erkänn att även ni håller på så här.
Låter som en sån där "snäll" narcissist med noll självinsikt: "jag förstår inte varför folk inte tycker om mig, jag är ju bara snäll och säger åt folk när de gör fel och visar hur de borde göra istället(på mitt sätt)", passiv aggressivitet, ödmjukt skryt, små pikar och massa annat drama.
Min sambo är enligt mig världens mest underbara tjej. Jag älskar henne, mitt barn älskar henne och skall jag någon gång ha fler barn vill jag att hon skall vara mamma till det. Hoppas att hon blir min fru en dag. Hon är snäll, rolig, temperamentsfull (men inte på ett dåligt sätt), spontan, jättesnygg och helt underbar.
Det här känns lite som jag sviker den jag älskar eller snackar skit om henne, men jag behöver hjälp för jag vill hjälpa henne. Min dotter älskar henne, jag älskar henne, men jag tror hon har en annan sida med.
Hon hamnar ofta i konflikt med folk. Kollegor, vänner, sina egna föräldrar. Jag ser inte vad hon gör för fel, men när tom. hennes mamma sagt åt mig att om någon hamnar i konstant konflikt med alla andra, så är det inte alla andra det är fel på. Lite kryptiskt...men jag kan inte se "felet".
Hon kommer hem ledsen från jobbet, hon byter ofta avdelning hon jobbar på, eller till motsvarande jobb på annat ställe för att slippa bråk men hamnar i nya. Skär sig aldrig med vårdtagarna men alltid med andra i personalgruppen. Speciellt kvinnor, kanske hade vart med män med men det jobbar få män i det jobbet. Det blir bråk om scheman, min sambo är lite perfektionist av sig och säger ifrån när hon tycker någon slarvar eller försöker bestämma vilket kan orsaka en del? Men det är någon månad med nya kollegor sedan kommer hon hem ledsen för att det har vart bråk.
Mina vänner gillar henne, tycker hon är rolig, smart osv. så det verkar mest gälla andra kvinnor. Min dotter går dock jättebra. Hon hamnar i bråk med sin mamma, sina systrar, de få vänner hon har rätt ofta. Hon säger vad hon tycker, tex. om någon har fel, eller betett sig dåligt, tex. om hennes mamma säger något elakt om hennes pappa så påpekar hon att pappa har rätt om hon tycker pappa har rätt istället för att hålla med, just det kanske är orsaken till många bråk. Hon moraliserar kanske en del? Vid tex. ett tillfälle när en väninna bedrog sin man och berättade om sin "lover" så blev hon väldigt kritisk istället för som de andra att "heja på". Då blev det väldig osämja, och hon var dömande och kritisk satt på hög häst osv.
Men hon säger mest vad hon tycker som jag ser det, och det är en positiv egenskap, jag är själv rätt feg av mig och ser upp till henne för det, men det skär sig väldigt ofta spec. på hennes jobb.
Någon slags diagnos? Hur kan jag hjälpa henne att hamna i färre konflikter?
Känns som att det har spårat ut lite i diskussionen. TS frågar hur hon kan hjälpa sin sambo och det urartar till långa haranger om att ts sambo bara skulle mala och mala, aldrig kunna ha fel, är empatilös, saknar självinsikt och det bästa vore att lämna henne mm. Jag kan verkligen inte läsa något av det i TS trådstart.
Snarare att han skriver om en person som samtidigt som hon säger till när saker är fel också är generös med beröm. Och som är en person som inte jamsar med när andra lider (står emot när otrohet förhärligas, står upp för patienten som inte blir omskött på bästa sätt).
Men sedan har hon saker hon behöver lära sig kring att välja sina strider och hur hon ska framföra saker på bästa sätt vilket hon med tanke på att hon är ledsen för hur saker nu tas emot säkert också är villig att arbeta med.