En person som alltid hamnar i drama och konflikter?

Jag får nog hålla med mamman här. Om det alltid blir konflikter är det inte alla andra som bär skulden till det.

Jag tror nog inte att din tjej är någon klassisk dramaqueen om hon blir ledsen och tycker det är jobbigt med oroligheterna. Men lite klassiskt tunnelseende har hon säkerligen.

Den gemensamma linjen i situationerna du beskriver är att din tjej tar sig tolkningsföreträde i alla sammanhang. Hon har rätt, vet bäst och informerar omgivningen om det, och släpper det inte förrän de sagt att hon har rätt och gör som hon vill.

Där man delar hennes värdering är det lättare att se det som positivt, en rakryggad tjej som kritiserar moraliskt förkastligt beteende som otrohet (konstiga vänner hon har som talar öppet om sådant beteende för övrigt) och skitsnack.
Du som älskande sambo uppskattar henne och hennes goda sidor, hör bara hennes version av saken och köper hennes bild av vad som sagts och gjorts rakt av gissar jag. Och så länge du håller henne högt och håller med om allt hon tycker så drabbas du inte själv av hennes negativa sidor.

Men jag har haft arbetskamrater som hon - som väl är inte många - och de kan vara ganska outhärdliga. Jo, de menar väl, men har man ingen chefsposition har man inte mandat att hålla på och bossa med arbetskamraterna och för att vara ärlig är de här personerna sällan så duktiga som de själva tror. Ofta saknar de i stället bakgrundskunskap om besluten och inom området. Det är personer som kritiserar hur gympersonalen sköter maskinerna, hur arbetskamraterna sköter flexen, hur chefen sköter chefandet (såvida chefen inte sitter på piedetal fortfarande), hur allmänheten sköter sig på gator och torg, hur grannar sköter sina tomter etc etc.

Det måste vara mycket slitsamt för personen själv men det är också oerhört energikrävande med personer som återkommande vill bestämma över arbetskamrater och tjatar om samma saker som de tycker sköts dåligt (inte sällan detaljer långt från arbetets kärnområden), klagar på beslut och chefer eller slösar arbetstid på att kontrollera om andra gjort "rätt". I sak kan de ha rätt och de kan ha fel, men oavsett är deras agerande dränerande. Jag har till och med varit med om en kvinna som hittade på egna rutiner som hon tyckte var bättre, så att övriga sedan inte hittade nödvändiga handlingar när de behövdes. I normala fall lyfter man förslag till arbetsgrupp eller till chef och sedan följer man vad som beslutas utan vidare tjafs, vare sig man håller med eller ej (eller byter jobb) och känns förslagen fortfarande viktiga kan man lyfta dem om något år igen.

Sedan har vi den svartvita indelningen den här typen av personer ofta gör. De åsikter de utan filter häver ur sig så fort de får en tanke uppfattar de som "ärlighet", där omgivningen kan se impulsstyrda personer som saknar social kompetens . Att inte göra just detta uppfattar de som "oärlighet". Omgivningen däremot kan uppfatta sådant beteende (hålla en lägre profil, hålla sig mer neutral välja sina strider och hur man uttrycker sig) som normal hyfs. 

Av ditt ordval framgår att du köper din sambos tolkning av de här situationerna, rentav beundrar hennes agerande. Men om hon nu ideligen får problem pga detta vore det nog bra för henne att, om hon har kapaciteten att göra det, reflektera över både sitt tankemönster och handlande (och chansen för det minskar nog om hon får ständig stöttning av dig, om inte någon annan, att hon gör rätt. ) Annars  tror jag att hon om några år är en god kandidat till rättshaverist.

Man måste inte stå på språng redo att /re/agera. Jo, mammans kommentar om pappan var kanske dum, men om mamman skulle ventilera tillfällig irritation på det sättet någon gång (något hon själv förmodligen glömt en stund senare), är det nödvändigt att ta strid om det? Och känner man behov av att lyfta att man själv tycker det är obehagligt med nedsättande kommentarer så går det att göra i lugnare sammanhang och med lugna ord.

Har din tjej några egna intressen där hon får utlopp för sin energi och som ger henne påfyllning där hon om möjligt inte behöver lägga energi på om andra gör "fel"?

Tro det eller ej, malande besserwissrar med tunnelseende som lägger ner timtal på att övertyga andra om att de gör fel, inte sällan i petitesser, eftersom de saknar förmåga att sovra mellan viktigt och mindre viktigt, personer som där de saknar beslutsmandat, redan fört upp saken och fått nej av vederbörande chef - eller kanske aldrig går till chef utan vill chefa själva på "golvet" utan att lyfta ens viktiga frågor i gängse beslutsforum - och bara fortsätter mala, är jäkligt jobbiga oavsett kön. 

Möjligt att vi talar om olika saker,  jag delar inte din erfarenhet. Man kan ha diskuterat rutin eller förslag i vederbörande forum, ha inhämtat alla berördas syn på saken  och besluts ha fattats om att göra på ett visst sätt. Personer med detta beteende fortsätter trots detta att påtala hur dåligt tillvägagångssättet är, gärna VARJE gång det genomförs och flera gånger däremellan.
Eller så lyssnar jag eller någon annan kortfattat och säger "Du kan ha en poäng (eller "själv är jag inte insatt i detta" eller "själv tycker jag inte detta är en god idé pga..." beroende på vad det handlar om) MEN det är bättre att du tar upp det i XX-forum/med Y som beslutar om detta. Varpå personen aldrig gör det utan tycker att någon annan, som kanske varken jobbar med rutinen själv eller håller med om förslaget, ska lyfta det till beslutande instans.

Den springande punkten för mig är  inte att dessa personer inte blir lyssnade på utan att de kräver absolut medhåll och anpassning till sina åsikter. Det går ju utmärkt att lyssna ordentligt på någon utan att för den delen hålla med dem, men det accepterar inte de här personerna. Att någon kan fatta informerade beslut som inte stämmer med deras slutsatser går helt enkelt inte in eller accepteras.

Min erfarenhetsbaserade fördom är för övrigt är att beteendet är vanligast (men inte begränsat till) personer i den lägre skalan av kunskap och varierad erfarenhet, personer som objektivt sätt kan vara sämre på att se helheten och fatta underbyggda beslut. 

Du läser ihop olika inlägg. Bara någon enstaka (som säger sig ha haft liknande partner) har talat om att lämna. Själv skrev jag t ex om tunnelseende och att mala, inte ett ord om att lämna relationen.  
Däremot tror jag sambon bör vara medveten om att han köper sambons upplevelse och beskrivning rätt av och att hennes övriga omgivning, arbetskamrater etc, förmodligen har en helt annan bild.

Personligen tror jag det kan vara svårt att hjälpa någon som - enligt beskrivningen - inte alls ser sin egen del i svårigheterna som uppstår, som ser sig just som den goda, rättfärdiga och rakryggade person du uppfattade av inlägget och som TS ser. Men blir det konflikter med allt och alla brukar den egna delen i dem vara stor.. 

De personer jag stött på som orsakar/omger sig med konflikter åt alla håll ser inte  sin del i det hela i min erfarenhet. Snarare är alla andra "dumma" (utom de bekanta som jamsar med "tyckaren" och därmed tillhör de "goda". De är ledsna över om folk drar sig undan, över att inte bli uppskattade för sitt (som de upplever) engagemang, över att bli ombedda att sköta sina egna uppgifter i stället för att lägga sin tid på andras, eller helt enkelt över att andra inte "förstår" (=håller med om) deras åsikt. Tanken att de själva kan ha fel, eller att det finns flera saker att göra saker på som fungerar bra varav deras bara är ett, går inte in. Det finns ett sätt som är rätt och det är deras. 

En annan erfarenhet jag har är att dessa personer gärna stoltserar med att vara ärliga och raka men i själva verket ofta sysslar med skitsnack bakom ryggen på andra (som TS sambo gör hemma om arbetskamraterna, förklätt till att alla andra gör fel, vilket inte verkar helt trovärdigt) och att de inte alls uppskattar när andra är raka mot dem, att höra att andra inte håller med, att någon säger att de har fel eller ens vänligt uppmärksammar dem på saker de gör (objektivt) fel. En arbetskamrat av den här typen sprang till chefen och hävdade att hon blivit "kränkt" på ett arbetsmöte där någon lyft att alla behöver tänka på en rutin där det blivit en del fel. Utan att själv ha blivit omnämnd och utan att ha sagt ett ljud om saken själv på själva mötet.