Vad krävs för att förlåta otrohet?

Man kräver inte att partnern gör uppoffringar eller "gör rätt för sig".
Man funderar över vad man tycker är viktigt, i livet, i förhållandet och så.
Sen funderar man över vad som är det allra värsta som kan hända.
Sen funderar och reflekterar man över sig själv, hur man själv bidrar till förhållandet, både bra OCH dåliga sidor man har.
Sen grubblar man över vad förlåtelse är och innebär. Är det att säga ordet förlåt eller är det att släppa och gå vidare?
Man försöker få lite annat perspektiv och fokus än det stenhårda fokuset på sina egna sårade känslor.

Tillit. Och det tar tid att bygga upp. Han måste visa i handlingar att han sätter dig och er först.

Vi gick igenom en liknande sak efter att vi precis blivit föräldrar. Vi var i och för sig sambo men det kanske inte gör någon skillnad. Allt med starten på föräldraskapet var kaos och vi kommunicerade inte alls med varann, vi mådde bara dåligt på var sitt håll över allt som hade hänt.
Alltså var det inte särskilt konstigt att någon av oss till slut valde att vända sig utåt för bekräftelse. Det kunde lika gärna varit jag.

Vi gick isär då men sen tog han initiativ till att försöka igen. Jag var så jäkla arg då, jag kunde inte tro att han ändå gjort så mot mig. Mot oss. Men kärleken fanns där och han hade ju uppenbarligen valt att avsluta det andra. Vad det nu var. Så jag var väldigt pragmatisk där. Det kanske inte håller, vi kanske inte är ihop om fem år.... men det kanske vi inte hade varit i alla fall? Kanske hade vi råkat på något annat skit istället?

Så vi satsade, gick i rådgivning för att få ur oss allt. Jag fick tillåtelse att älta och sambon fick förstå (av terapeuten) att han måste svara på varenda detalj, oavsett om det var tjatigt och oviktigt för honom - eftersom det var viktigt för min process. Tilliten hade jag aldrig problem med för jag vet att han var ärlig med sina avsikter. Och han visste ju också att händer det något igen, minsta lilla, så är det adjöss.

Men det är inte lätt att förlåta. Dock är det ett val man gör. Väljer man att förlåta så ska den andre kunna lita på det också. Inte vara rädd att detta ska dras upp varenda gång man blir osams om annat utan man får släppa det. Han har bett om förlåtelse, vi har bearbetat tillsammans och jag litar på honom och på oss. Då ska han kunna vara trygg i det. Så har jag resonerat i alla fall.

Och det höll. Jag ska inte säga som någon kliche att detta gjorde oss starkare, det har jag ingen aning om. Men en relation kräver jobb, man måste kommunicera och vara tydlig gentemot varandra, flagga för saker som börjar kännas fel eller som skaver så att man kan hitta lösningar. Det kanske vi lärde oss av det här.

Prata, prata och prata ännu mer. Min partner förlät mig och har inte dragit upp det igen på de 12 år som gått sedan dess. Vi pratade hur mycket som helst i veckor, jag ville att han verkligen skulle förstå att jag visste att jag sårat honom djupt, att jag inte tog lätt på det bara för att han tog tillbaka mig. Och att han liksom skulle ha inblick i mina känslor runt det, att det inte var styrt av någon längtan eller missnöje med vår relation, det var bara idiotiskt och fylla och nån sorts destruktiv spiral som jag var i då, och sen tog mig ur. Och att jag hellre skulle dö än såra honom igen, att han är det viktigaste för mig.

Jag var så jäkla mån om att han skulle veta allt det här, att han inte skulle känna sig osäker på mig, vi pratade tills vi var klara, liksom, i veckor.

Kanske gick det lättare för att jag var ärlig direkt också, jag ringde och grät dagen efter och berättade vad jag hade gjort och vi tog paus ett tag innan vi började prata ut.

Vet inte om det hjälper nåt. Det är ett stort förtroende som blir sviket och det tar tid att hitta varandra igen.

Kloka ord. Nej, precis, jag vill ju inte att hen ändrar sig för mig, utan snarare påminna henom om vad som är viktigt här i livet. För någonstans delar vi samma värderingar vilket gör att det är ännu svårare att förstå varför hen gjorde som hen gjorde. Jag är så extremt styrd av mina sårade känslor just nu, jag vill inget hellre än att förlåta, men jga måste känna det i hela kroppen. Nu är jag bara arg, förbannad, äcklad och sårad. Jag vill kunna släppa detta. Men känslorna säger nåt annat...

Hen är och har alltid varit usel på att visa känslor, samt jättedålig på att visa i handling. För henom räcker det med ord som sagts för flera år sen typ...

Handling kan också vara sådant som ärlighet, att aldrig dölja något för dig utan svara rakt om du ställer frågor. Att inte sätta sig i situationer där du kan oroa dig för att han ska vara otrogen. Sådana saker.

Vad som krävs? Att du saknar all form av självrespekt. Ingen normalt funtad människa väljer att fortsätta en relation med någon som totalt pissat en i ansiktet.

Jag hade ju gärna gått i någon slags terapi/samtal, för det känns som att hen har lämnat detta bakom sig, medan jag inte går och lägger mig en enda kväll utan att ha tänkt på det under dagen. Mest är jag så jävla arg och förbannad och sviken så jag vet inte var jag ska ta vägen. Fattar inte hur hen kunde göra så efter allt jag gjort, så som jag ställt upp och fixat allt. Och när det var så bra mellan oss, trodde jag. Och så väljer hen att ligga med en jävla människa hen snackat med på nätet. Och det är inte bara det, utan hen har ju föralltid förstört känslan i sin lägenhet. Jag kommer aldrig mer kunna åka dit utan att tänka på att den där människan blev insläppt, jga kommer inte kunna vara där. Att vara i sovrummet är totalt otänkbart. Jag vet inte ens om jag kommer kunna ha sex med hen utan att tänka på det som var. Det känns så jävla smutsigt och äckligt. Fan vad jag hatar att hen gjorde så här! Hatar, hatar, hatar! Jävla fan.

Hen är ju ingen pratare tyvärr. Jag är det definitivt. Jag hade behövt älta detta, men vi har ju liksom inte tiden till att göra det heller. Jag vill försöka förstå, även om det förmodligen bara handlade om förbannat dåligt omdöme. Men jag fattar ju inte hur fan hen kunde göra så. Är så jävla arg och det blossar upp då och då. Som nu. Jag bara kokar inombords.