Gjorde vården rätt?
Hej. Jag fick barn genom kejsarsnitt för några veckor sedan pga stark förlossningsrädsla som vi försökte jobba jobba bort under hela graviditeten men det slutade med snitt. Hur som helst så har jag haft det krångligt genom livet med depression gad osv. Jag gick även på samtal hos en psykolog innan vårat barn kom. Min bm tyckte det var bra att få prata av sig lite pga förlossningsrädslan plus att vi då tog upp att jag varit deprimerad tidigare och haft ångest. Just då och just nu mår jag jättebra men vi pratade ändå om min historia för vi försökte komma fram till vad min rädsla stod för osv. Man pratar ju om personliga saker när man är hos psykologen. Hur som helst väl på BB gick allt superbra och jag fick en bra upplevelse förutom en sak. Väl på BB kom det in en sjuksköterska och sa nått i stil med : jag har hört att du inte har mått så bra och började prata om mina privata saker som jag inte alls ville prata om inför min man och i lyckan över att vi fått vårat barn. Jag blev så ställd och sa direkt : men det var länge sen så är det inte nu. Då svara hon: "så står det inte i din journal? Och drog upp sånt som jag inte hade problem med nu och jag låg och skämdes jättemycket. Nu tänker ni att jag inte pratar med min man om mina problem men jo jag har sagt att jag haft ångest osv men att det är överstökat och så kan ju alla ha det i livet. Ungefär som att dom var oroliga för barnet för att jag varit på samtal om min förkossningsrädsla och så kunde de se att jag träffat en psykolog precis innan men är det inte sekretess på sådant? Får dom ta upp sånt framför min man? Har dom inte tystnadsplikt? Likadant när vi var inne hos barnläkaren som alla nyfödda går till sa hon något i stil med? -Jag har sett i din journal att du lidit av depression"
Jag bara jaja de var längesen nu är det inte så. Jag var tom och knackade på hos sjuksköterskan på bb och bad att få prata med henne och sa rätt ut att har ni inte tystnadsplikt? De känns obehagligt när ni pratar om mina privata saker sådär inför min kille. Sen dagen efter ville hon prata med mig och frågade vad vi hade för relation egentligen eftersom att jag tyckte det var jobbigt att hon sagt så framför min kille. Vi har en jättebra relation sa jag det handlar inte om det. Det är väl tystnadsplikt på sånt? Man kan väl inte bara göra så som dom gjorde? Hon menade på att dom tänkte på barnet men alltså det här med förlossningsrädsla och depression ingen allvarlig depression utan lätt,vanlig psykisk ohälsa ingen fara för vårat barn nånstans. Jag kände mig jätteuthängd. Gjorde hon rätt verkligen?