Barn som vuxna bjuder precis vilka de vill.
Jag som vuxen skulle aldrig bjuda kollegor som jag vanligtvis inte trivs att umgås med, så varför skulle jag tvinga mitt barn att göra detsamma?
Man får utesluta 3, 4, 5 st. Det är helt okej.
Ni var inte utfrysta som barn, va? Tillhörde inte töntgänget? Var inte den som var så blyg att klasskompisarna inte märkte att ni var där?
Jag har tillhört en av de grupperna. Ingen tyckte illa om mig. Ingen tyckte att jag var elak. Men det var inte coolt att leka med mig.
Hur glad blev jag inte när någon bjöd hela klassen!? Att få känna mig accepterad och inkluderad. Jag visste att jag aldrig skulle bli en av dem - och ville nog inte det heller, vi var så olika. Men det var en fin känsla att få vara med, trots att jag hade fel kläder och lyssnade på fel musik mm.
Jomen jag var med tillräckligt för att känna mig accepterad. Och jag blev glad för att de ville vara snälla - att de kom ihåg mig. Det är en fin egenskap att vilja inkludera de som är lite annorlunda och jag minns de barnen med värme. Det var ju de snälla barnen som gjorde så.
Men visst, hade något av barnen som till vardags helt ignorerade mig bjudit till kalas, hade jag nog inte velat gå. De som var så illa uppfostrade att de var snorkiga till vardags var det också när det var dags för kalas. Min gissning är att föräldrarna var av samma sort.
Nej, generellt inte. Jag hade ett fåtal andra kompisar som också var töntiga. De här barnen som tex bjöd in till kalas pratade jag med ibland. Vi accepterade varandra på samma sätt som jag nu pratar med alla på jobbet. Fast vi gjorde det på barns vis så klart.
I tonåren hittade jag kompisar som var som jag, som ofta också varit lIte utanför (eller mobbade) i sina klasser. Även i vuxen ålder märker jag att de jag gillar ofta beskriver ett utanförskap som barn. Vi som inte gillade fotboll, hästar eller pojkband. Värst verkar de som växte upp på landet ha haft det. Efter att ha hört hur de hade det har jag känt att jag aldrig vill utsätta mina barn för att växa upp på landet. Riskera att sitta fast med samma mobbare i nio år. I vissa fall, i riktig glesbygd, ända upp till studenten.
Ja, en lite. utflykt från ämnet. Men kort och gott - en inbjudan till kalas kan vara väldigt betydelsefullt och att prata med sitt barn om att inkludera alla i gruppen är jätteviktigt. Nu som vuxen ser man ju hur de som inte lärt sig det kan förstöra stämningen på en arbetsplats.
Vi bjuder bara de jag tillåter i mitt hem. Dampungarna skulle aldrig någonsin bjudas! Aldrig!