Är gravid i vecka 20 med andra och sista barnet. Det blir en till pojke. Har en pojke på 5 år redan. Önskade mig en dotter nu, men det blir en pojke igen. Usch fy farao, är så besviken och ledsen. Just nu känner jag bara att jag inte vill ha barnet och ge bort den till någon annan istället..
Finns det någon som känner igen sig?
Hur tror du att känner då när du får din son?Ska du vara besviken hela tiden eller?
Vidrigt. Genomvidrigt.
Är gravid i vecka 20 med andra och sista barnet. Det blir en till pojke. Har en pojke på 5 år redan. Önskade mig en dotter nu, men det blir en pojke igen. Usch fy farao, är så besviken och ledsen. Just nu känner jag bara att jag inte vill ha barnet och ge bort den till någon annan istället..
Finns det någon som känner igen sig?
Hade varit bättre om du inte blivit gravid alls. "Risken" att det skulle vara en pojke igen var ju faktiskt 50%. Jag har 2 barn, båda pojkar och fler barn blir det inte. Första kallade vi "han" i magen och det råkade vara en pojke. Den andra kallade vi för skojs skull "hon" och det råkade bli en pojke igen. Ett barn som var väldigt nära att dö vid förlossningen Jag med för den delen. Och vet du vad- det första jag frågade när jag vaknade upp efter narkosen var inte "vilket kön blev det?" utan jag frågade "lever barnet?". Vi har sannerligen olika synsätt på barns värde.
Det är helt okej att vara besviken över att det inte blev som man tänkt och hoppats, fast det "får" man ju inte vara utan detta är ett stort tabu - man ska bara vara tacksam över att barnet är friskt (vilket vi väl alla är oavsett - självklart önskar man ett friskt barn). Att vara besviken över könet är SÅ vanligt, oavsett vad trollen här försöker få dig att tro. Du är ingen sämre mamma för det!
Ta tid på dig och var besviken och ledsen, du är absolut inte ensam om dessa känslor. Acceptera att det känns såhär just nu, det måste få vara okej. Känslorna av besvikelse över att det inte var en flicka har INGET att göra med kärleken som du kommer att känna när din lilla pojke väl är här. Gravidhormonerna gör dessutom känslorna så mycket värre och starkare. Att hålla bebisen i armarna när den väl är född är helande.
Jag väntar fjärde barnet av samma kön, och var väldig besviken tredje gången, men när hen väl föddes var alla de känslorna som bortblåsta. Nu känns det bara roligt att även fyran är av samma kön, speciellt och unikt.
Alla ni som läser här och som behöver seriöst stöd på ett ställe där ni slipper skammas för era känslor - gå in på ingender och forumdelen "gender disappointment", där finns hundratals kvinnor som går igenom samma sak.
Nja, det är snäppet högre chans för en pojke. Det föds ungefär 106 pojkar/100 flickor.
Det beror förmodligen på könsselektiva aborter...
Det beror förmodligen på könsselektiva aborter...