Anonym (fd pedagog) skrev 2020-09-20 15:21:19 följande:
Jösses, man undrar vad får slags barn du har träffat på.
Jag har själv jobbat både på förskola och i skola, har själv barn av bägge könen och syskonbarn som både är flickor och pojkar liksom alla våra vänners barn.
Känner inte igen den negativa attityden du har emot pojkar, de hänger på personligheten.
Min son är helt klart lugnare och gosigare än systrarna, ingen är speciellt bråkig men visst alla barn är det någon gång.
Till viss del kan jag hålla med att vuxna kvinnor oftare har mer kontakt med sina föräldrar än män men verkligen inte alltid.
Känner flera där farmor och farfar träffar sina barn och barnbarn oftare än mormor och morfar och där männen har god kontakt med sina föräldrar.
Kanske att kvinnor som stått sin mamma väldigt nära önskar sig döttrar ihop om att det ska bli samma.
Jag själv som har tre bröder var istället väldigt pappig, jag var pappas dotter, vi har alltid varit mer lika, min ena bror är en manlig kopia av min mamma.
Däremot har jag alltid älskat mina föräldrar lika mycket.
Mina döttrar är framåt och har alltid varit väldigt självständiga, sonen är mer lugn försiktig och var mer mammig som liten.
Även mitt ena syskonbarn är pojke är lik min son, lugn och lite försiktigare, hans bror dvs andra brorsbarn är istället mer lika mina döttrar dvs framåt och självständigare.
Så syskon blir olika trots samma föräldrar, ser samma sak hos våra vänners barn, en del pojkar och flickor är lugna, en del livligare tycker inte att det hänger på kön.
Har sett precis samma sak både på förskola och skola där jag jobbat.
Barn liksom vuxna har olika personligheter.
