Ska man bli ensamstående nu!?

Man sätter sig inte i den situationen från början. Man tar inte det största ansvaret och man tillåter inga ursäkter eller undanflykter. Man ser det inte som att han ska ?hjälpa till? utan som att han ska göra sin del. Man skaffar defintivt inte tre barn med honom och väljer att först därefter vakna upp och börja protestera. Du har valt detta livet och har dessutom stor del i detta själv. Det är nämligen du som valt att ta mer ansvar och du har även tillåtit hans beteende. Du har valt att leva med denna mannen och att bilda familj med honom. Så stå för det nu då. Varken han eller barnen (definitivt inte barnen) ska inte behöva få sin familj söndertrasad och sedan flänga mellan olika hem resten av livet bara för att du helt plötsligt inte vill leva det liv du själv har valt. Läget hade varit annat om ni nyss flyttat ihop och inte hade några barn. Det läget är ju dock sedan länge passerat.

Undersökningar visar att det bästa för barnen är att föräldrarna bor ihop, så länge de inte storbråkar jämt så klart. Så om du verkligen ska tänka på barnen biter du ihop eller tar honom till familjeterapi, eller så kan han börja göra sin del där hemma, för det verkar det inte som nu. Jag tycker han kan vara föräldraledig några månader också, så får han se hur glassigt det är att "bara" gå hemma och ta hand om en bebis och hela hushållet. Sen tycker jag iofs inte man ska stanna ihop bara för barnen, om du verkligen lider så oerhört ska du så klart inte ha det så. Då kan ni bli särbos om du inte vill bryta helt.

Okej, så han har inget ansvar i något för jag har valt detta? Så han ska inte behöva få sin familj söndertrasad för stt han inte tagit ansvar? Du anser att inte har någon del i det? Vi har vart två om att skaffa barnen. Vi bör även vara två om hushåll, uppfostran osv utan att man ska behöva kriga om det. Jag har ställt krav genom åren, det blir bättre en period och sen är man tillbax på ruta ett efter ett tag. Så jag har inte "vaknat upp" nu. Utan detta är något som gnagt och följt oss genom åren men det har blivit betydligt sämre de senaste tiden. Jag vill såklart ha en "kärnfamilj" men inte till vilket pris som helst. Jag vet hur det är att vara skilsmässobarn (är det själv).

Jag ber om stöd inte om pekpinnar.

Tack. Jag vill verkligen inte dela på mig egentligen. Men jag kan heller inte vända ut och in på mig för att det ska fungera. Har kämpat så länge men man kan inte kämpa inte förhållande själv. Man måste vara två om det. Vi är båda vuxna.

Jag vet inte hur barnen skulle reagera eller något men vingar flera runt oss som har delat på sig så det i sig är inte konstigt. Barnen är 99 % av tiden med mig och jag tror inte sambon är intresserad av att ha dem mer än Max varannan helg isf ändå.

Är inget lätt beslut och inget man heller tar utan att verkligen tänka igenom allt tusen gånger. Barnen kommer i första hand och vill inte att de ska växa upp på detta sätt. Bättre att växa upp med en mamma som mår bra även om det skulle innebära att hon är ensam.

Ta hand om dig så du inte bränner ut dig, det är prio 1!

Sätt dig ner och förklara för honom att du inte tycker det fungerar som det är nu och att sköta allt med barnen själv bryter ner ert förhållande. Förklara hur du mår, fråga hur han mår. Kanske ni kan boka tid hos familjerådgivning för och få hjälp med kommunikationen om detta? Hjälper inte det, då kanske det är dags att separera.

När ska han vara föräldraledig?

Jag kan inte ge dig konkreta tips om skilsmässan, men kan säga att man absolut kan växa upp i en trygg och kärleksfull miljö även om familjen man växer upp i, inte är en kärnfamilj.

Det som är viktigt för er är väl att ni hittar sätt att samarbeta kring barnen. Eftersom svårigheter att samarbeta är orsaken till en eventuell skilsmässa vore det kanske bra med gemensam terapi/samtalshjälp även om ni/du beslutar om skilsmässa för att underlätta för samarbete efter skilsmässan.

Skitsnack. Lägg ansvaret där det hör hemma, hos karln.

Håller med till 100%!

Vilket bullshit att säga till ts att bli kvar i en så dålig relation. Ts, slösa inte fler år av ditt liv på denna person.

När barnen sover så talar du om exakt hur du känner. Öva framför spegeln. Gör inget långt utdrag utan håll det kortfattat.

Jag orkar inte leva i denna relation om det ska fortsätta såhär. Jag funderar på om vi ska separera.

Sen får han suga på den karamellen. Förhoppningsvis så vill han inleda en konversation och då kan du utveckla mer.

Skitsnack! Sluta lägg ansvaret på offret! Är du en sån som även säger att en kvinna får skylla sig själv som blev våldtagen eftersom hon druckit alkohol, gick hem med en främmande man och sedan inte ville ha sex?

Separera, kör VV, så kommer han krypandes tillbaka inom en månad.

Jag skulle börja med att gå tillbaka till jobbet och låta honom ta resten av föräldraledigheten. Tro mig, han kommer vakna upp efter ett tag och inse vad du gör därhemma. Han får även ta över alla dina arbetsuppgifter hemma eftersom du förvärvsarbetar. 

Det finns ett instagramkonto som heter mansbebisar. I princip varje dag läggs det ut berättelser från kvinnor i situationer som din. Jag följer kontot, och det har varit en räddning för mig. Jag har också varit där. Så här i efterhand inser jag att jag stannade för länge i en relation med en man som alltid satte sig själv först. Jag stod ut med allt ansvar, noll egentid, pikar för att jag inte tränade mm. När jag kom på att mannen var otrogen med ett gammalt ex packade jag och gick.

Du måste också få lov att må bra, och du kan inte mer än berätta för din man hur du mår i er relation. Om han inte ändrar inställning och beteende så har du svaret på hyr han prioriterar. Du och barnen kanske har det bättre på egen hand, istället för att hela tiden bli bortprioriterade.

Jag vet hur det är, har själv varit där. Vi är separerade nu sen 1 år och jag har inte tvekat en enda gång på att det var rätt beslut! Visst är det svårt iom barnen och detta var ju inte vad man ville för dem, men jag ville ju inte heller att de ska växa upp i en familj där föräldrarna inte älskar varandra och är allmänt less på varandra heller.

Och att säga att hon får skylla sig själv, hur tänker man då? Man är väl ändå två i en relation, jag blir så less på att man hela tiden ska ifrågasätta kvinnan när relationen inte funkar. Hans del i det då? Om mannen inte vill ta sitt ansvar är man ganska maktlös, det är ju barnen som drabbas om man själv struntar i det, för chansen att mannen faktiskt kavlar upp ärmarna och tycker att han ska ta sin del händer ju uppenbarligen alldeles för sällan. Sen har ju dessutom studier visat att vi lever ganska jämställt fram tills vi får barn, lätt att förutse hur det ska bli då... Ska man bara strunta i det och ta sitt pick och pack så fort mannen visar tendenser till att vara bekväm när barnet väl kommit?

Jag har levt som du i 14 år. Och de blev min gräns. Jag har lämnat och lever själv med barnen. För det är typ ingen skillnad mot förut