Inlägg från: Anonym (Idioten) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Idioten)

    Har lyckats förstöra mitt liv på ett halvår, är så besviken på mig själv. Just nu på akuten

    Klarar inte av att gå ingående på hela historien, skakar som tusan och har svårt att skriva.

    Har iaf senaste halvåret spelat bort flera hundra tusen, Jag har förlorat i stort sett allt, mycket av min inredning hemma och bil, dator, telefon.. allt bara minskar och minskar med tiden och till slut har jag nog förlorat allt.

    Har förlorat jobb pga spel, förlorat vänner för att jag tjatar om att låna höger och vänster och sen spelar bort det och kan ej betala tillbaka. Dom har tröttnat på mig rejält kan jag säga..

    Familjen och släkten tröttnar på mig oxå och det blir bara bråk, är skyldig dom kanske 50000kr totalt för att dom har hjälpt mig tidigare men gång på gång så har jag sabbat allt igen..

    Har även börjat missbruka, ej regelbundet men ändå ett missbruk.. både alkohol och droger.

    Nån period när jag spelade bort mycket så drack jag regelbundet i 1 vecka.. slutat i ett par veckor och druckit en vecka igen..

    Senaste 5 månaderna så har jag tagit amfetamin, kanske 7-8 ggr senaste månaderna och i stort sett varenda gång utom kanske 2 ggr har resulterat med ambulans, åkt in till akuten 5-6 ggr av 8 som ambulansen kommit för jag är ej en van brukare av droger i vanliga fall.

    Nu är det den mest allvarliga anledningen till att flickvännen fick ringa ambulans, hade köpt 4g amfetamin och började ta igår kl 3 på dagen , började rätt lugnt men på kvällen började jag svälja dos efter dos.

    Senaste 4 timmarna tog jag som mest , tappade uppfattningen hur mycket jag tog , när jag började må sämre runt kl 11 så tog jag som mest , svalde tabletter efter tabletter, till slut kom ambulansen igen och dom kollade hur mycket amfetamin som var kvar i påsen, hälften borta.

    Jag hade tagit runt 2 gram sen klockan 3 på dagen, och som mest på kvällen och runt midnatt.

    Började få rejäl tryckande huvudvärk, ont i bröst och ryggen, kunde ej kissa trots väldigt kissnödig och blev väldigt trött och yr.

    Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv längre.. förlorat allt,

    Sist jag tog amfetamin gav flickvännen mig ett ultimatum, hon är helt emot droger och rentav hatar det.

    Gör jag om det så är det slut och jag kommer få flytta, och så blir det nog med största sannolikhet.

    Spelmissbruket tog till slut allt ifrån mig, det enda det ännu ej har tagit är mitt liv.. men det är väl bara en tidsfråga så farligt som jag lever.

    Har varit nära att hamna 3 meter under jorden 3 ggr, värsta och närmaste gången var överdosen på iktorivil .. Då kunde min flickvän ej väcka mig även fast hon skakade om mig, nöp mig , örfilade.

    Tror att det har gått för långt för mig.. Det går ej att rädda längre.

    Nästa gång jag ej kan vakna så kommer inte flickvännen finnas där och larma iaf..

    Nu har jag förlorat precis allt som tidigare varit mitt liv.

  • Svar på tråden Har lyckats förstöra mitt liv på ett halvår, är så besviken på mig själv. Just nu på akuten
  • Anonym (Idioten)
    Anonym (T) skrev 2020-09-27 07:57:53 följande:

    Vad är det som hänt dig som ger dig sån ångest som du dövar med spel och droger och rentav döden?

    Ta tag i din nykterhet - tolvstegsprogrammet.

    Se till att då hjälp av en psykolog att undersöka och bearbeta läka skadan du bär (ångester).


    Flertalet sexuella övergrepp i flera år , från jag var 6-12 år.

    Blev utsatt av en anhörig till familjen (personlig assistent till släkting) Samt min bror som var 17 när jag var 7 utsatte mig i flera år,

    Tänker inte gå in på detaljer men det var grova övergrepp.

    Jag har alltid varit en orolig själ, Som liten väldigt otrygg och nervös.

    Kommer ihåg när jag var 7-14 år hur jag bara kunde sätta igång och nervös skratta i olika situationer helt utan vidare som andra barn i min ålder ej gjorde, Tex vid middagsbordet, och ju äldre jag blev ju pinsammare och jobbigt kändes det, grät av frustration flera ggr för jag inte kunde vara ?normal? vid köksbordet för jag försökte verkligen.

    Var även utsatt för mobbning som började när jag var 12år till 15 år av klasskamraterna.

    Mobbningen fortsatte hela vägen upp i vuxen ålder, vi var ett kompisgäng som umgicks under hela uppväxten.

    Vi var 6st vänner, 3 av dom inklusive deras flickvänner hackade väldigt mycket på bara mig, var rejält elaka ibland för när jag skojade tillbaka till en av dom som alltid jävlades med mig så slutade med att en annan av dom ?dumma? slängde ner mig i gräsmattan från stolen jag satt på, och då var vi 25 år. Åkte i golvet inne på Max en gång av ungefär samma helt utan anledning ?orsak? , Det kändes som rejält hat.

    Tror dom retade upp sig och på min osäkerhet och dom fick mig hela tiden att känna mig mentalt efterbliven jämfört med dom, det visade dom på olika vis som tex att ingen lyssnade på vad jag sa, tex om vi skulle reparera en båtmotor.. jag fattade direkt vad som var fel men alla sket i det, på det viset fick dom mig att känna mig väldigt udda.

    Dom andra 3 i gänget var snäll mot mig och behandlade mig som en jämnlike.

    ibland gick dom in och röt ifrån när dom tyckte att dom andra 3 mobbarna gick för långt mot mig.

    Dom reagerade starkt när jag blev nedslängd i gräsmattan från min stol när vi satt och käkade grillat vid bordet, och jag blev chockad.

    När jag var 26 år så tröttnade jag, vräkte ur mig allt har jag hade för dom där 3 som förpesta mitt liv i flera år, Då tappade jag kontakten med nästan alla i gänget för alla tog ?ledarens? parti så jag blev utesluten i allt.

    Frågade jag någon av dom andra som jag gillade om vi skulle spela tennis eller fiska så svarade dom inte eller skyllde ifrån sig. Har ej umgåtts med dom på 6 år.

    En person i det där ?gänget ? tog inte deras parti utan umgicks bara med mig istället, när han gifte sig bjöd han bara mig av alla barndomsvänner.

    Så nog spelar det där in i måendet.. Varit osäker och orolig som person hela livet och än idag. Alltid på min vakt och över analyserade fd arbetskamraterna för att se tecken på att dom ogillade mig och prata bakom min rygg. Så har jag alltid varit i alla år för jag är så rädd att bli illa behandlad i en grupp.

    Att jag började spela var för att jag ville se om jag kunde få in lite extra pengar medans jag var sjukskriven för depression både heltid och deltid och samtidigt ha roligt och glömma allt annat.

    Jag vann jättemycket flera gånger med helt sjuka insatser, 600 000kr en gång, kommer ihåg hur glad jag blev..

    Kände sån lättnad..

    ?om jag mår dåligt på en arbetsplats så kommer jag ej vara låst där med denna buffert? dvs kunna vara arbetslös i några månader tills jag funnit nytt jobb. Det blev min trygghet.

    Mycket vill ha mer och till slut var allt förlorat, försökte desperat få tillbaka min ?buffert? och trygghet men det resulterade bara i misär.

    Det där är väl några av orsakerna till att jag ?dövar?
  • Anonym (Idioten)
    Anonym (Kvinna) skrev 2020-09-27 08:01:51 följande:

    Som de andra säger.

    Idag är dagen då du slutar med allt du gör.

    Be om hjälp, du kommer att få den.


    Har redan bett om hjälp, en väldigt bra kvinna från Soc besöker mig 2 ggr per vecka och är ett oerhört stöd för mig, är så tacksam för hennes stöd.

    Har fått en godeman också, och börjat på beroendecenter via soc , där är det dock mest fokus på spel och alkohol, dom vet ej mycket om mina drogvanor.

    Trots all hjälp så fortsätter jag sabba för mig själv, hoppet att vinna tillbaka är för stark! Vet att jag borde inse att det inte går.. men jag känner mig så desperat och det gör att jag fortsätter
  • Anonym (Idioten)

    Har väldigt mycket skuld och skam inom mig för hur jag hållt på o lånat pengar av vänner och släktingar..

    kände mig så patetisk när en polare sa

    ?Jag är för helvete inte din bank! Känns som du bara umgås med mig för att låna pengar ?

    Vilket verkligen inte är fallet , spelandet har gjort att jag frågat om 100 till .. 200 till 5 ggr per dag tills dom flippar ur. På så vis sabbar det mina relationer.

    Denna polare som kände sig utnyttjad av mig räddade mig i ett senare tillfälle, Jag hade 10 dagar på mig att betala kronofogden annars blir det anmärkning i 3 år.

    Hans ord när jag frågade:

    Jag vill fan inte sätta dig i skiten när jag kan hjälpa dig, Vi har känt varandra i över 20 år, men det är sista gången så du får inga fler chanser.

    Jag har hjälpt dig och din flickvän ur kriser hundratals gånger, Jag har min dotter att tänka på och behöver pengarna till så mycket annat som tex att jag har semester snart och vill åka iväg med dotra på en resa.

    OCH DU GER RÄKNINGEN TILL MIG!!! så jag vet att den blir betald, jag för inte över några pengar till dig.

    Sen sålde jag datorn och betalade tillbaka skulden till min vän.

    Jag känner mig så dum, som en rejäl idiot när jag håller på o frågar, och jag skäms nå fruktansvärt. Men lik förbannat gör jag det ändå.

    Är så rädd att mitt beteende kommer förstöra våran vänskap, Vi har umgåtts tätt genom åren och haft mycket roligt ihop.

    Värt att nämna med tanke på sexuella övergreppen är att jag är kille..

  • Anonym (Idioten)
    Anonym (T) skrev 2020-09-27 13:55:32 följande:

    Fan vad ledsen jag är att du råkat ut för sån skit! Det är orättvist!

    Så tråkigt att du behöver bära allt detta! Det är naturligt att ha ångest efter sådana händelser. Alla som blivit utsatta för sexuella övergrepp har mycket att klara upp. Oh det är så orättvist, för som offer är du helt oskyldig!!! Aaahh, jag blir så arg att det hände, att det hände dig!!!

    Men du är helt ren, du har några skador (ja vi har ju alla våra olika skador) som behöver läkas. Du måste ta hjälp med det! Gör det!!! Nu! Du är värd ett värdigt roligt liv!

    För att kunna läka så tror jag du måste lomma till en psykolog som är kunnig inom området sexuella övergrepp, och som du känner förtroende för. Ge dig inte förrän du hittar rätt person! Nu gäller det!!! Och en annan sak för din läkning är att du måste vara öppen med vad som hänt dig inför psykologen, även om jag förstår att man kanske bara öppnar en liten bit i taget. Det är inte så farligt att visa vad man varit med om. Det är ju inget fel på dig! Och jag vill inte att du bär detta hemska ensam!!!

    Spelandet o drogerna är ju bara symptom på vad du tyvärr varit med om. Bearbeta grunden! Ett ljust och lyckligt liv ligger inom räckhåll!!!

    Heja heja! Stor kram och lycka till!


    Men kan jag verkligen skylla på det jag varit med om? Allt det där har jag förträngt men ibland minns jag klart och tydligt!

    Jag tänker inte på detta dagligen, jag är bara som jag är.. kanske är genetiskt för min mamma är väldigt orolig av sig hon med.. fast.. det kanske inte är så konstigt.. Hon är bara orolig för mig och inte lika mycket orolig över min syster och bror som är självgående utan lika stort behov av stöd.

    Mamma och min plastfarsa träffade på pedofilen när dom skulle ta bussen hem från stan..han kör bussen. Mamma höll på å flyga på han och ge han en snyting. Hon Skrek i bussen att han hade förstört min sons liv osv.. så han tillkalla polis som hota med gul madrass om hon inte klev av bussen.. mamma var nykter.

    Jag har skött min ekonomi tidigare, skött mitt jobb trots panikångest ibland på jobbet.. Har varit väldigt tufft men jag höll ut i 10 år.

    Jag varken drack en massa alkohol och tog aldrig droger, Mitt största intresse är Tennis och fiske och bilar så jag behövde inte dricka för att dämpa , när jag gjorde det jag gillar så var jag bara fokuserad på det och inget annat ????

    Spelberoendet har gjort mig väldigt personlighetsförändrad, Det var i samband med det som ångesten blev outhärdlig så jag gjorde allt för att dämpa den, jag har inte rört en enda drog före 30 års ålder och jag är 32.

    Sen har jag blivit en väldigt dålig person, Det är inte normalt att hålla på och låna som jag gjort.. Det är så fruktansvärt oförskämt och respektlöst.

    Jag mår fruktansvärt dåligt efter varje gång jag frågat ännu en gång om lån.. känner mig mer och mer patetisk och iq befriad för varje gång, gör mig själv till ett åtlöje.

    Förresten vill tacka er alla för era fina kommentarer/peppning och alla goda råd ni ger ?? Väldigt tacksam att ni skriver här, betyder mycket för mig att andra får ge sin synvinkel och åsikter då jag ej kan lösa detta på egen hand.

    Kram ??
  • Anonym (Idioten)

    Har gjort det igen...

    Hade ca 2g kvar av amfetaminet jag köpte förut.. Försäkrade min tjej om att allt var slut, hon trodde inte på mig och letade överallt men jag hade gömt det i kapslar i en burk med gym kosttillskott.

    Så.. mådde fortfarande lika dåligt som innan, ledsen , stressad, pressad av allt.. Så det blev att jag funderade mycket och resonera med mig själv..

    ? ska jag ta igen? Kanske kan må bättre? Slippa vara utmattad av stress / press och orka spela dataspel och koppla av? Kanske till och med orka släcka några bränder(problem)? ?

    ?Nej jag borde inte, känns fel när jag nyss varit hos akuten, jag är sämst på att knarka, vet inte hur man gör eller dosering, 9ggr av ca 10 ggr jag provat har slutat med ambulans, jag tål det inte, lär dig nån gång?

    ?Om jag dricker mycket vatten och äter mat kanske det går bra? Äh jag provar igen, värt risken för att få iaf EN dag som jag kan njuta av tv spel utan att vara hjärndöd av utmattning och ej förstå vad som händer i spelet?

    Det gick inte bra!

    För första gången någonsin fick dom ta ut mig ur lägenheten med bår.

    Smärtan i huvudet var outhärdlig, Kroppen fungerade inte längre.

    Fick en väldigt konstig känsla i bröstet, och en känsla ner mot magen jag aldrig upplevt typ som en kramande domnande känsla i magen.

    Kunde ej röra armarna och smärtan var fruktansvärd, Lika i båda benen, blev som kramp i kroppen samtidigt som känsel och styrkan i kroppen försvann mer och mer.

    På akuten kom läkaren nästan direkt, När hon bad mig lyfta upp ena benet ur sängen så kunde jag inte mer än 5cm skakandes och sen föll benet ner med en duns, noll kontroll som varade i många timmar.

    Lika med armarna.

    Trycket och smärtan i bröstet ökade och minskade och ökade hela tiden.

    Förra gången jag kom in på akuten så kunde jag ligga ner eller sitta upp och ha ögonen öppna.

    Den här gången klarade jag knappt hålla ögonen öppna så jag låg mest och blunda samtidigt som kroppen ryckte konstigt.

    Jag hamnade på HIA (hjärtintensiven).

    Min flickvän var så orolig när jag ej svarat i telefon på 6 timmar så hon ringde sjukhuset och fråga vart jag var och hur jag mådde, då sa dom att hans tillstånd har varit väldigt farligt i många timmar men han har blivit stabil nu.

    Då ringde hon min mamma och berättade och grät. Hon fick panik.

    Bara att inse att jag är värdelös på att knarka, jag kan inget om dosering eller något alls och varje gång har det slutat med ambulans nästan.

    Jag bara tar mer och mer i hopp om att må bättre, har absolut ingen aning hur mycket jag fick i mig från kl 12 till kl 3 då ambulansen kom, ca 1 på natten var jag stabil men fortfarande för hög puls.

    Undrar vad jag drabbades av? Kunde jag dött? Har aldrig riktigt fattat vad dom sagt och kommer ej heller ihåg.

    Läkaren på HIA har skickat brev till psykiatrin och soc.

    Personalen var helt underbar på HIA , jag förklarade vad som hänt i mitt liv och varför det blev så här samtidigt som jag grät, Jättebra att prata med och gav väldigt bra råd, Hade det inte varit för Covid så hade jag åkt dit med en blombukett.

    När jag kom hem sent igår så grät jag okontrollerat. Jag är besegrad av casinot och jag får acceptera att dom tog allt och mina kortsiktiga lösningar fungerar inte. Det går inte att döva mina misslyckade försök att vinna tillbaka.

    Soc kommer hem till mig idag och ska prata.

Svar på tråden Har lyckats förstöra mitt liv på ett halvår, är så besviken på mig själv. Just nu på akuten