Har lyckats förstöra mitt liv på ett halvår, är så besviken på mig själv. Just nu på akuten

Flertalet sexuella övergrepp i flera år , från jag var 6-12 år.

Blev utsatt av en anhörig till familjen (personlig assistent till släkting) Samt min bror som var 17 när jag var 7 utsatte mig i flera år,

Tänker inte gå in på detaljer men det var grova övergrepp.

Jag har alltid varit en orolig själ, Som liten väldigt otrygg och nervös.

Kommer ihåg när jag var 7-14 år hur jag bara kunde sätta igång och nervös skratta i olika situationer helt utan vidare som andra barn i min ålder ej gjorde, Tex vid middagsbordet, och ju äldre jag blev ju pinsammare och jobbigt kändes det, grät av frustration flera ggr för jag inte kunde vara ?normal? vid köksbordet för jag försökte verkligen.

Var även utsatt för mobbning som började när jag var 12år till 15 år av klasskamraterna.

Mobbningen fortsatte hela vägen upp i vuxen ålder, vi var ett kompisgäng som umgicks under hela uppväxten.

Vi var 6st vänner, 3 av dom inklusive deras flickvänner hackade väldigt mycket på bara mig, var rejält elaka ibland för när jag skojade tillbaka till en av dom som alltid jävlades med mig så slutade med att en annan av dom ?dumma? slängde ner mig i gräsmattan från stolen jag satt på, och då var vi 25 år. Åkte i golvet inne på Max en gång av ungefär samma helt utan anledning ?orsak? , Det kändes som rejält hat.

Tror dom retade upp sig och på min osäkerhet och dom fick mig hela tiden att känna mig mentalt efterbliven jämfört med dom, det visade dom på olika vis som tex att ingen lyssnade på vad jag sa, tex om vi skulle reparera en båtmotor.. jag fattade direkt vad som var fel men alla sket i det, på det viset fick dom mig att känna mig väldigt udda.

Dom andra 3 i gänget var snäll mot mig och behandlade mig som en jämnlike.

ibland gick dom in och röt ifrån när dom tyckte att dom andra 3 mobbarna gick för långt mot mig.

Dom reagerade starkt när jag blev nedslängd i gräsmattan från min stol när vi satt och käkade grillat vid bordet, och jag blev chockad.

När jag var 26 år så tröttnade jag, vräkte ur mig allt har jag hade för dom där 3 som förpesta mitt liv i flera år, Då tappade jag kontakten med nästan alla i gänget för alla tog ?ledarens? parti så jag blev utesluten i allt.

Frågade jag någon av dom andra som jag gillade om vi skulle spela tennis eller fiska så svarade dom inte eller skyllde ifrån sig. Har ej umgåtts med dom på 6 år.

En person i det där ?gänget ? tog inte deras parti utan umgicks bara med mig istället, när han gifte sig bjöd han bara mig av alla barndomsvänner.

Så nog spelar det där in i måendet.. Varit osäker och orolig som person hela livet och än idag. Alltid på min vakt och över analyserade fd arbetskamraterna för att se tecken på att dom ogillade mig och prata bakom min rygg. Så har jag alltid varit i alla år för jag är så rädd att bli illa behandlad i en grupp.

Att jag började spela var för att jag ville se om jag kunde få in lite extra pengar medans jag var sjukskriven för depression både heltid och deltid och samtidigt ha roligt och glömma allt annat.

Jag vann jättemycket flera gånger med helt sjuka insatser, 600 000kr en gång, kommer ihåg hur glad jag blev..

Kände sån lättnad..

?om jag mår dåligt på en arbetsplats så kommer jag ej vara låst där med denna buffert? dvs kunna vara arbetslös i några månader tills jag funnit nytt jobb. Det blev min trygghet.

Mycket vill ha mer och till slut var allt förlorat, försökte desperat få tillbaka min ?buffert? och trygghet men det resulterade bara i misär.

Det där är väl några av orsakerna till att jag ?dövar?

Men kan jag verkligen skylla på det jag varit med om? Allt det där har jag förträngt men ibland minns jag klart och tydligt!

Jag tänker inte på detta dagligen, jag är bara som jag är.. kanske är genetiskt för min mamma är väldigt orolig av sig hon med.. fast.. det kanske inte är så konstigt.. Hon är bara orolig för mig och inte lika mycket orolig över min syster och bror som är självgående utan lika stort behov av stöd.

Mamma och min plastfarsa träffade på pedofilen när dom skulle ta bussen hem från stan..han kör bussen. Mamma höll på å flyga på han och ge han en snyting. Hon Skrek i bussen att han hade förstört min sons liv osv.. så han tillkalla polis som hota med gul madrass om hon inte klev av bussen.. mamma var nykter.

Jag har skött min ekonomi tidigare, skött mitt jobb trots panikångest ibland på jobbet.. Har varit väldigt tufft men jag höll ut i 10 år.

Jag varken drack en massa alkohol och tog aldrig droger, Mitt största intresse är Tennis och fiske och bilar så jag behövde inte dricka för att dämpa , när jag gjorde det jag gillar så var jag bara fokuserad på det och inget annat ????

Spelberoendet har gjort mig väldigt personlighetsförändrad, Det var i samband med det som ångesten blev outhärdlig så jag gjorde allt för att dämpa den, jag har inte rört en enda drog före 30 års ålder och jag är 32.

Sen har jag blivit en väldigt dålig person, Det är inte normalt att hålla på och låna som jag gjort.. Det är så fruktansvärt oförskämt och respektlöst.

Jag mår fruktansvärt dåligt efter varje gång jag frågat ännu en gång om lån.. känner mig mer och mer patetisk och iq befriad för varje gång, gör mig själv till ett åtlöje.

Förresten vill tacka er alla för era fina kommentarer/peppning och alla goda råd ni ger ?? Väldigt tacksam att ni skriver här, betyder mycket för mig att andra får ge sin synvinkel och åsikter då jag ej kan lösa detta på egen hand.

Kram ??

Det är inte alltid som ångest känns. Man kan bli oändligt trött, och ibland bara vilja droga sig tex med socker, tyngre droger, sex eller spel.

Självklart ligger det mycket allvarliga händelser bakom ett starkt ångestdämpande beteende och beroendeproblematik. Ingen gör vad du gjort, kör rakt in i väggen, utan att det har ett syfte. Du är inte dum eller elak och inte dålig. Du är en människa som alla andra, och nu orkar du inte bära själv på vad du tyvärr varit med om. Och det är inte konstigt, ingen skulle orka det, utan hjälp.

Du vet att det är en del av mönstret att överlevare för övergrepp tar på sig skulden eller förminskar vad man varit med om? Jag har sett det så måmga gånger. Det är också jättevanligt att man dämpar sin ångest med droger. Det är en del av tillfrisknandet att inse att man ej var skyldig.

Du verkar vara en SÅ intelligent och vettig person! Jag VET att du har ett fantastiskt liv framför dig. Dessa två åren kan bli en parentes i ditt liv, när du tar tag i ditt läkande och ser till att få hjälp. Många har gjort den resan innan dig och kommit ut som starka människor på andra sidan. Jag gissar att det kommer att ta tid, men det kommer att vara roligt att vara på väg åt rätt håll, eller hur?

En sak till; man väljer ju själv hur mycket man vill berätta för sin omgivning. Men en dag kanske du känner dig så stark, och separerad från dina förövare att du väljer att berätta för flera vad du varit med om, och vem som gjorde det. Tänk på texElaine Ekesvärd och andra överlevare!

Så för att kunna utvecklas; 1. Vara drogfri 2. Ha bra hjälp Psykolog som man litar på. Kanske måste man prova olika. 3. Ha någon grupp att dela med typ självhjälpsgrupp som man kan träffa flera gånger i veckan när ångesten sätter in , för att hålla sig deogfri 4. Vara öppen och ärlig för sig själv så långt man klarar det. Att dölja och smyga är en del av skadan för många.

Jag säger det igen, och hoppas det inte blir för mycket: Heja dig!