Dejting paradoxalt mobbing?
Jag har upplevt efter över ett års dejtande att någon form av "poking" (peta med pinne på nån) fås vid dejting. Människor är nyfikna och vill ha spänning, jag är definitivt inte olika här heller på den punkten.
Trökigt nog har jag blivit mobbad i min ungdom och satt sig på psyket å i sin tur på min självkänsla. Bara att kollegorna på jobbet reser plötsligt från fika bordet och mumlar "jobbdags" får mig att tro att jag gjort nånting fel under vår trevliga stund. Å nu kommer det här med dejting...
Man skriver och i bästa fall ringer/träffas. Blir korsförhörd i flesta fall av dejter och iom att man öppnar upp sig kommer känslorna från mobbningen i skolan vällandes upp ur mig. Gått till vårdcentral som konstaterat lätt autism, kort o gott nervös vid nya situationer som kräver ett visst allvar.
Mobbarna har jag googlat upp, de är chefer mm har familj och bra ställt. Jag själv har väl god ekonomi liksom jobb numera tack vare att jag stått på mig åtminstone och snart väntas ett större miljöombyte för mig.
Så pga att allt förflutna som skett mig har jag aldrig fått uppskattning för det jag gör eller hur jag ter mig, det känns i själen. Tjejer känns som att oavsett bakgrund fås ständigt en klapp på axeln eller nån flört, noll arbete behövs sättas in så självkänslan fås ständigt "automatiskt". Föddes jag i fel kropp?
Nu har en del orättvisa saker nämnts här ovan men det är så jag uppfattar min värld just nu.
Min fråga är vad är era perspektiv på ovan skrivelse? Vad hade ni gjort annorlunda i era liv för ett bättre välbefinnande?