Varför är man inte rädd om sin ekonomi?

Tja, TS, är det inte så att din trådstart , framför allt rubriken, är lite felformulerad?
Du är väl inte särskilt intresserad av diskutera de psykologiska mekanismer och livsomständigheter som kan ligga bakom människors dåliga, ibland destruktiva val?
Vad du vill är väl egentligen att framhäva din egen förträfflighet och duktighet och samtidigt kasta lite skit och skamma de som av olika skäl inte lyckas hantera sin ekonomi på ett i dina ögon tillfredställande sätt?

Bra fråga.

Tänker att svaret står att läsa i tråden. SKOLAN ska lära ut, NÅGON ANNAN ska fixa. För föräldrar har inget ansvar att lära sina barn, typ.

Det intressanta är att skolan visst undervisar om grunderna. Men några väljer att inte lyssna, några väljer att "glömma bort" när ha-begäret blir för stort och andra är på semester just de veckorna (vadå, man har ju rätt att vara ledig när resorna är billiga!) Skolan lär också ut att man inte får slåss, inte tala kränkande om andra och att man ska bry sig om miljön. Ändå slåss ungdomar, nioåringar kallar varandra för "bög" och 12-åringar kastar skräp på marken. Föräldrarna har liksom största ansvaret där.

Tror vi är lite bortskämda och lata, helt enkelt. Ivrigt påhejade av personer som kallar det "relativ barnfattigdom" att dela rum och inte ha råd med en egen moped. Lite mer verklighetsförankring, lite mindre offerkofta och lite mer eget ansvar tror jag är lösningen. Inte att SKOLAN ska lösa allt och familjer fortsätta att se billiga resor v. 46 som en rättighet (där SKOLAN för övrigt ska lösa att barnen missar undervisning, för föräldrarna har faktiskt semester sådetså!). 

Detta var nog ett av de inlägg som bäst beskriver fullständigt oansvarigt beteende, någonsin, alla kategorier.

Fast man måste ju kunna diskutera samhällsproblem utan att ha upplevt dem själv? Att folk på riktigt lånar pengar till resor är ju bara galet, inte att jämföra med "olyckliga livsomständigheter" som t.ex. att vara så extremt otrygg i sig själv att man går med på att leva med en elak karl och tvingas vara hemmafru i 10 år fast man inte vill... 

Alla förstår nog att några dras in i en svår ekonomisk situation pga misshandel, trafikolyckor och liknande, men att man var utfryst i sjuan eller separerade när man var 26 räcker liksom inte som bortförklaring för att man shoppar väskor för 25.000 kr när man är 37 eller tar lån till en Thailandsresa när man är 41..

I mitt område finns fina bra och stora lägenheter för 3,5-4 miljoner. Och villor för 8-10 miljoner. Samma trygga område, samma kvarter. Ingen vanlig tvåbarnsfamilj tvingas välja den dyra villan, barnen hamnar på samma skolor och i samma fotbollslag. De går på samma gångstigar hem från skolan. Ändå belånar sig en del personer till absoluta max och klarar inte en halvårs sjukskrivning, bara för att de anser att de måste bo i hus. Nog måste man kunna fundera över det fenomenet, utan att bli kallad översittare?

Jag skrev ju det, att ts, och tydligen även du, och många, många andra skulle kalla det att inte vara rädd om sin ekonomi.

Men en del är ju födda utan impulskontroll verkar det som.

Jag såg på Lyxfällan i pedagogiskt syfte med min son när han var 8-9 år och efter några avsnitt tittade han på mig och bara sa: Mamma, vad håller de på med? Jag är bara 9 år och JAG fattar bättre ju än så där! Kan man vara vuxen när man gör så där?

Idag är han 16 och generellt sparsam, tjatar aldrig om prylar eller kläder.

"Lyxfällan" borde man visa i skolan När vuxna människor sitter och grinar i teve och inte vet vad ränta är och köper energidryck på avbetalning så tror jag varenda unge blir rädd. SÅDAN vill man aldrig bli.

Jag är förundrad över hur många som inte har koll på juridiken. Har läst flera gånger om kvinnor som betalat mat och barnens kläder, och mannen betalat boendet med renoveringar etc. Det där huset som är enskild egendom...

Sen när de ska separera så har han sina pengar kvar i huset, medan de har ätit upp hennes pengar.

Även vanligt med kvinnor som tar all föräldraledighet sen står de där utan stålar.

Jag tor att du missade en del av poängen med mitt inlägg. Jag syftade naturligtvis inte på nödvändigheten att upplevt probelemen själv.
Fenomenet kan självklart diskuteras utan att framhäva sig själv och utan att vara dömande. Det är det få som lyckas med.