Jag är så omogen!

Jag tror de flesta känner så emellanåt.

Vi är i samma ålder, och jag har vuxna barn idag, men känner mig fortfarande som du. 

Min mamma säger att hon aldrig känner sig mycket äldre än ca 17. 

Jag tror jag känner mig som 20-21 ungefär. 

Det som förändrats är väl att jag vill finnas för mina barn och har gjort vuxna saker för deras skull.

Haha det låter precis som jag. Blir mer omogen för varje år som går dessutom.

Precis sådär skulle min mamma beskriva sig ända fram till 60. Fast vid 60 blev hon gammal. Fan vad gammal jag är, jag var ju ung nyss?

Det pratar hon ofta om, som att hon känt att hon var ung men låtsades vara vuxen, sedan blev hon gammal. Hon fick aldrig vara ung vuxen och medelålders, bara ett barn som låtsades vara det, sedan blev hon gammal. 

Vad skönt att bara strunta i de där svåra jobben! Jag har känt precis som du (och känner väl ännu så emellanåt, när det dyker upp nya svårigheter, som jag inte har så stor erfarenhet av)!

Men jag kände mig tvungen att ta jobben och låtsas som att jag visste vad jag gjorde. Vad som hände var att jag klarade jobben bättre än de flesta. Men att jag ibland har gjort misstag. Men färre misstag än de flesta andra. 

Min rädsla för att förstöra har gjort att jag tänker mig för noga och sällan gör något som är alltför tokigt. Jag rådfrågar ofta andra. Jag tänker hellre ett varv extra än tar snabba beslut. Men jag kan också ta snabba beslut när jag måste, och ju mer van jag är vidd jobben, desto enklare är det. 

Men visst är det fortfarande stressande att jag känner mig som att jag bara spelar en roll. Jag undrar när folk ska avslöja mig. Det hade varit skönare med jobb där jag inte har så stort ansvar över andras välmående. Men då hade min ekonomi kanske varit sämre? Och jag hade alltid gått och trott att jag inte klarar av det jag är utbildad för. Men om jag tittar på det rent logiskt så förstår jag att jag klarar av det jag är utbildad för och till och med gör det bra. Det är en irrationell känsla jag har att inte vara tillräcklig och bara en bluff. 

När jag träffar andra vuxna, som är så där otroligt vuxna och korrekta och insatta. Så känner jag obehag. Men jag tror att det beror på att jag känner att de inte är äkta. Jag tror att spelar en roll ännu mer än jag gör. De är så vuxna att de nästan skräms med sin vuxenhet. Finns inte utrymme för klantighet och trams. Mänsklighet. 

sv.wikipedia.org/wiki/Bluffsyndromet

Ni förstår inte hur skönt det är att läsa att andra känner liknande. 

Jag skulle egentligen trivas med ett liknande jobb jag har idag resten av livet. Men det är dåligt betalt...min man har ett högavlönat arbete så vår ekonomi är ändå bra, men hade vi separerat så hade jag verkligen fått kämpa för att klara mig och det känns inte bra att vara beroende av honom ens idag när vi lever tillsammans. Sen är det väldigt slitsamt. Jag har 25-30 år kvar i arbetslivet och jag har svårt att se hur min kropp skulle klara det. Utvecklingsmöjligheterna är små på företaget för att få en mindre slitsam och högre avlönad tjänst. Jag har haft ett arbete i mitt liv som jag verkligen älskade och faktiskt var riktigt duktig på, där var jag i ca 8 år om jag räknar med extrajobbandet under tiden jag studerade. Det företaget finns tyvärr inte kvar längre och liknande jobb dyker inte upp ofta där jag bor eller inom rimligt avstånd. 

Jag önskar bara att jag kommit över känslan av att vara så liten jämfört med andra. "Fake it til you make it" lever jag efter till 90 % när jag vistas hemifrån. Med min familj är jag trygg och säker på riktigt. Jag är trygg i mitt föräldraskap här hemma, är hyggligt säker på att jag uppfostrat mina barn på ett bra sätt, jag och min man har många djupa och långa diskussioner om allt och ingenting. Han ser mig som smart, och han får mig att känna mig som det. Jag ÄR faktiskt ganska smart, men ute bland andra vuxna kommer det inte fram.

Jag blev utsatt för grov mobbing under många år i grundskolan och hade ett otroligt bekräftelsebehov som tonåring. Jag använde sex och uppmärksamhet som ett slags självskadebeteende och jag tror att det påverkat den jag är idag. Jag vill så gärna ha bekräftelse från andra, att jag är på samma nivå som dem...inte att jag måste höra hur duktig och fantastisk jag är. Bara att vi är jämlikar. 

Men gud. Hur har jag kunnat missa det uttrycket? Klockrent! 

"Jag tror inte att någon misstänker att jag känner som jag gör för jag vet hur man "bör" bete sig, jag ställer relevanta frågor och upplevs nog som en ganska trygg och stabil förälder. "
Räckte med att läsa detta? Hur ska du veta att de andra känner sig vuxna... du gör du som dem? De kanske också spelar ;) 

Jag har börjat förstå att det är fler än jag som spelar. Jag har fått höra saker i stil med "Du verkar veta precis hur du ska göra för att dina barn ska bli bra människor, jag önskar att jag varit lika självsäker." Jag hade velat asgarva egentligen...även om sättet jag uppfostrar mina barn på är ett område jag är som allra tryggast, så går jag ändå omkring varje dag och är livrädd för att sabba dem. Men det är nog också ganska normalt tror jag. :D