Anonym (nyhetens behag) skrev 2020-10-24 00:05:23 följande:
Alltså jag är realist och förstår inte hur man kan känna eller förvänta sig nyhetens behag efter 20 års sexliv med samma person. Man förändras, åldras, vänjer sig vid varandra. Hur spännande kan det vara tänker jag? Ni har haft sex med varandra tusentals gånger och vet ungefär vad som ska komma. Inte konstigt om man tänder till porr eller andra kittlande situationer eller personer men har svårare med en långvarig partner där man delat allt, är bästa vänner osv. Jag är kvinna och i samma ålder som din man och tände inte alls på min man sista åren vi var gifta. Undvek sex men älskade personen och ville så klart att vi skulle hitta tillbaks även om jag visste att det var rätt kört. Träffade nya män efter skilsmässan och fick tillbaks min hunger. Men sedan började klimakteriet som påverkade min lust och mina kroppsliga funktioner en hel del som däremot inte alls har med min nya man att göra. Jag är väldigt tänd på honom men kroppen vill sällan och slemhinnorna skaver samtidigt som jag inte känner mig lika attraktiv fysiskt längre som för bara några år sen. Tyckte också att min förra man förlorade i attraktivitet efter 40 vilket påverkade min lust till honom.
Det kan vara svårt att vara ärlig med såna här saker eftersom de kan vara ganska sårande och det bästa man kan göra är att försöka prata om det någorlunda och se om viljan finns att hitta tillbaks. Kanske kan ni kolla porr tillsammans som du väljer eller överraska varandra lite eller försöka möta varandras fantasier lite mer?
Vad får du ifrån att jag skulle förvänta mig nyhetens behag efter 20år? Det finns väl något mellanting mellan nyhetens behag där allt är pirrande nytt och att vara avtänd på sin partner. Jag är ju fortfarande attraherad av min man även om det inte är nytt p h spännande...
Jag har själv levt i ett förhållande där all min attraktion för den partnern försvann och det gick inte att få tillbaka heller.
Jag har försökt prata med min man om det men han vill inte prata om det, säger att det tar på hans självförtroende och att det blir en grej av det. När jag berätta att det tar på mitt självförtroende så blir han förtvivlad eftersom det är han det handlar om och "är synd om" och vill då inte behöva må dåligt över att jag går och tror att det är fel på mig