Dåligt samvete över mitt livsval!

Tack snälla för ditt svar M. Jag tror att det är det som är en del av kruxet, det känns egentligen inte som situationen vi har nu är optimal heller så jag har ganska svårt att känna tacksamhet över ?det fina han gett mig?. Nog för att vi är här till vardags, men han åker ju upp varannan helg och vill helst ha sällskap av oss andra. Så för mig känns det också som en stress inför varje helg att diskutera huruvida vi ska åka upp eller inte och i vilken konstellation. De flesta av de aktiviteter han hade där uppe när vi träffades har han fortfarande kvar där, vilket ju gör att han fortfarande är bunden dit och har sitt ?hjärta? där. Jag har inte för avsikt att ta det från honom, men det är som en inre stress att veta att det inte är givet att vi är hemma till helgen, utan frågan kommer alltid framåt onsdag, ska vi åka upp i helgen? Hans föräldrar har en gård som kräver en del fix, och där är det fortfarande givet att han ska hjälpa till med hö-körning, underhåll av byggnader, ved m.m. Det känns inte som han gett mig något fint, utan mer som han gått med på att vara folkbokförd på samma ställe som mig. Han är såklart engagerad i barnen och deras vardag, och han vill ju ha med dom upp på allt han vill göra där som vi inte har möjlighet till här (skidåkning, kräftfiske, pimpling, m.m).

Hur ska jag tänka?

Tack snälla för ditt svar M. Jag tror att det är det som är en del av kruxet, det känns egentligen inte som situationen vi har nu är optimal heller så jag har ganska svårt att känna tacksamhet över det fina han gett mig. Nog för att vi är här till vardags, men han åker ju upp varannan helg och vill helst ha sällskap av oss andra. Så för mig känns det också som en stress inför varje helg att diskutera huruvida vi ska åka upp eller inte och i vilken konstellation. De flesta av de aktiviteter han hade där uppe när vi träffades har han fortfarande kvar där, vilket ju gör att han fortfarande är bunden dit och har sitt hjärta där. Jag har inte för avsikt att ta det från honom, men det är som en inre stress att veta att det inte är givet att vi är hemma till helgen, utan frågan kommer alltid framåt onsdag, ska vi åka upp i helgen? Hans föräldrar har en gård som kräver en del fix, och där är det fortfarande givet att han ska hjälpa till med hö-körning, underhåll av byggnader, ved m.m. Det känns inte som han gett mig något fint, utan mer som han gått med på att vara folkbokförd på samma ställe som mig. Han är såklart engagerad i barnen och deras vardag, och han vill ju ha med dom upp på allt han vill göra där som vi inte har möjlighet till här (skidåkning, kräftfiske, pimpling, m.m). Hur ska jag tänka?

Ni har varit tillsammans i elva år, och du är fortfarande orolig att han ska lämna dig? Om ni verkligen har det så illa förstår jag att du tvekar. Om ni hade haft en stabil relation skulle jag ha sagt åt dig att flytta med honom där han vill bo, för det verkar ju vara det stora hindret för din del. Om ni skulle ha flyttat tror jag inte han skulle gå tillbaka till sitt gamla liv, det var ju elva år sedan. Och sedan brukar man ju också prata om sånt i en relation, hur man vill ha det, hur man absolut inte vill ha det, och jag hoppas han är lite mer ansvarstagande och "vuxen" nu när ni har barn.

Allt går att lösa, om man vill.

Vi har absolut ingen dålig relation - men jag är en realist, jag vet att vilken man eller kvinna som helst, när som helst i livet kan exempelvis förälska sig i någon annan. Eller göra saker som gör att tilliten förstörs och därmed är slutet på förhållandet ett faktum. Vi har en fantastisk relation just nu och har haft i 11 år. Men ingen vet vad framtiden ger!

Jag har liknade grubblerier. Har nu (nästan) landat i att det faktiskt var han som valde att flytta hit. Det är det finaste någon har gjort för mig och jag kommer förmodligen aldrig att kunna återgälda det på något sätt. Men det var hans val.

Jag hade också blivit tokig om helgerna planerades med så kort varsel. Jag förstår att en sak som höbärgning kan vara rätt väderberoende, men i övrigt borde ni väl kunna bestämma i god tid vem som ska befinna sig var vilka helger. Kanske är det ditt dåliga samvete som sätter käppar i hjulet här, att du inte riktigt vågar säga ifrån om en dåliga planeringen för att du menar att han har offrat så mycket redan? Försök att inte tänka så utan tänk att ni ska lägga upp ert liv på ett sätt som funkar bra för alla.