Inlägg från: Anonym (Boende) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Boende)

    Dåligt samvete över mitt livsval!

    Hej!

    Jag har en fantastisk man sedan 11 år tillbaka, två barn 3 & 5 år. Vi har en bra relation. Men jag kan inte sluta må dåligt över vetskapen om att mannen min bosatt sig i min hemstad för min skull... han vill egentligen bo där han är ifrån, där möjlighet till umgänge med hans sida är lättare och där det finns snö vintertid... han älskar att åka skidor. Han åker upp ofta, ungefär varannan helg men jag vet ju att han aldrig kommer ha sitt hjärta här... och jag ser inte att jag skulle kunna flytta då rädslan för att bli lämnad på en plats där jag inte vill vara är för stor. Alltså rädslan för att behöva bli kvar där (på grund av barnen) vid en eventuell skilsmässa. Sen är jag även rädd för att vår relation skulle försämras om vi flyttade dit och han gick tillbaka till hur han levde fört man barndomskompisar och allt det där. Vad fan ska jag göra? Ältar detta i mitt huvud ofta!

  • Svar på tråden Dåligt samvete över mitt livsval!
  • Anonym (Boende)

    Tack snälla för ditt svar M. Jag tror att det är det som är en del av kruxet, det känns egentligen inte som situationen vi har nu är optimal heller så jag har ganska svårt att känna tacksamhet över ?det fina han gett mig?. Nog för att vi är här till vardags, men han åker ju upp varannan helg och vill helst ha sällskap av oss andra. Så för mig känns det också som en stress inför varje helg att diskutera huruvida vi ska åka upp eller inte och i vilken konstellation. De flesta av de aktiviteter han hade där uppe när vi träffades har han fortfarande kvar där, vilket ju gör att han fortfarande är bunden dit och har sitt ?hjärta? där. Jag har inte för avsikt att ta det från honom, men det är som en inre stress att veta att det inte är givet att vi är hemma till helgen, utan frågan kommer alltid framåt onsdag, ska vi åka upp i helgen? Hans föräldrar har en gård som kräver en del fix, och där är det fortfarande givet att han ska hjälpa till med hö-körning, underhåll av byggnader, ved m.m. Det känns inte som han gett mig något fint, utan mer som han gått med på att vara folkbokförd på samma ställe som mig. Han är såklart engagerad i barnen och deras vardag, och han vill ju ha med dom upp på allt han vill göra där som vi inte har möjlighet till här (skidåkning, kräftfiske, pimpling, m.m).

    Hur ska jag tänka?

  • Anonym (Boende)
    Anonym (Svar på tal) skrev 2020-10-24 09:50:32 följande:

    Ni har varit tillsammans i elva år, och du är fortfarande orolig att han ska lämna dig? Om ni verkligen har det så illa förstår jag att du tvekar. Om ni hade haft en stabil relation skulle jag ha sagt åt dig att flytta med honom där han vill bo, för det verkar ju vara det stora hindret för din del. Om ni skulle ha flyttat tror jag inte han skulle gå tillbaka till sitt gamla liv, det var ju elva år sedan. Och sedan brukar man ju också prata om sånt i en relation, hur man vill ha det, hur man absolut inte vill ha det, och jag hoppas han är lite mer ansvarstagande och "vuxen" nu när ni har barn.

    Allt går att lösa, om man vill.


    Vi har absolut ingen dålig relation - men jag är en realist, jag vet att vilken man eller kvinna som helst, när som helst i livet kan exempelvis förälska sig i någon annan. Eller göra saker som gör att tilliten förstörs och därmed är slutet på förhållandet ett faktum. Vi har en fantastisk relation just nu och har haft i 11 år. Men ingen vet vad framtiden ger!
  • Anonym (Boende)
    Anonym (Boende) skrev 2020-10-24 10:13:34 följande:

    Vi har absolut ingen dålig relation - men jag är en realist, jag vet att vilken man eller kvinna som helst, när som helst i livet kan exempelvis förälska sig i någon annan. Eller göra saker som gör att tilliten förstörs och därmed är slutet på förhållandet ett faktum. Vi har en fantastisk relation just nu och har haft i 11 år. Men ingen vet vad framtiden ger!


    Egentligen behöver det väl inte planeras på så kort varsel, de flesta helgerna har vi nog redan planerade då det ofta är saker som ?måste göras? där uppe ungefär varannan helg. Det jag menade var nog att i det fall vi en helg som är den helgen då vi brukar vara där uppe inte är planerad där Så tycker jag bara att det är superskönt att det blir en ?extrahelg? hemma, medans han då vill åka upp... och det är nog också den konflikten som gör att vi inte pratar om det förrän på onsdagen... vi vill oftast olika. Och åker han och barnen så får jag ju ändå inte en mysig ?lilla familjen? helg hemma.
  • Anonym (Boende)
    Anonym (Herta) skrev 2020-10-24 09:40:48 följande:

    Jag har liknade grubblerier. Har nu (nästan) landat i att det faktiskt var han som valde att flytta hit. Det är det finaste någon har gjort för mig och jag kommer förmodligen aldrig att kunna återgälda det på något sätt. Men det var hans val.


    Skönt att du lyckats tänka om. Har han själv landat i sitt val? Boar han in sig där ni bor? Eller känner du att hans hjärta är kvar där han är ifrån?
  • Anonym (Boende)
    Anonym (M) skrev 2020-10-24 09:59:14 följande:

    Jag hade också blivit tokig om helgerna planerades med så kort varsel. Jag förstår att en sak som höbärgning kan vara rätt väderberoende, men i övrigt borde ni väl kunna bestämma i god tid vem som ska befinna sig var vilka helger. Kanske är det ditt dåliga samvete som sätter käppar i hjulet här, att du inte riktigt vågar säga ifrån om en dåliga planeringen för att du menar att han har offrat så mycket redan? Försök att inte tänka så utan tänk att ni ska lägga upp ert liv på ett sätt som funkar bra för alla.


    Han tycker varannan helg är mer lagom... dessutom vill han vara där mycket mer på somrarna.
  • Anonym (Boende)
    Anonym (Svar på tal) skrev 2020-10-24 10:25:25 följande:

    Det jag menar är att det finns inga garantier men på ditt "realistiska" uttalande låter det som att det ändå är en påtaglig risk, och så brukar det inte vara i stabila relationer. Då utgår man från att ens partner med största sannolikhet inte skulle göra något för att förstöra relationen, utöver de enstaka procent som finns hos alla personer, även hos dig själv då.


    Jag är glad för din input, men kommer ändå komma med mina tankar kring det du säger. Är du kvinna eller man? Frågar enbart av nyfikenhet :) Jag är inte osäker på våran relation, jag tror att vi har otroligt bra förutsättningar och jag tror inte att någon av oss skulle vara lyckligare med någon annan. Vi har roligt ihop, vi har bra sex, vi har samma grundvärderingar och vi är överens om det mesta (förutom vad vi ska bo), kanske just på grund av våra liknande värderingar, vi är båda familjenkära och värderar våra föräldrar och syskon högt. Däremot har jag sett en del saker i mitt liv som gjort mig något cynisk. Min mamma och pappa skilde sig när jag var 9, jag trodde dom var lyckliga och det kom från ingenstans. Min mamma blev bedragen av sin nya efter 9 år, trots att han enligt henne var en ärlig person som ?aldrig skulle göra något sådant?. Jag tänker att vi nog inte riktigt kan veta även om vi vill. Det är inte bara detta som hindrar mig från en flytt, utan även det faktum att jag är rädd att vårt i övrigt väldigt bra liv skulle bli sämre under andra omständigheter, alltså att vi gör ett val som gör det sämre (flytten). Och det faktum att vi med det försämrar våra barns förutsättningar för ett lungt och tryggt liv. Och att jag är rädd för att mitt dåliga samvete bara skulle flyttas till att jag har dåligt samvete för min mamma som uttryckt en otrolig sorg över det faktum att jag och hennes barnbarn kanske inte alltid kommer att bo 10 minuter från henne. Det är inte enkelt... och det handlar inte bara om en sak nej.
  • Anonym (Boende)
    Anonym (Ugi) skrev 2020-10-24 10:43:19 följande:

    Men han lever ju med dig av fri vilja, eller? Det är ju HANS val.


    Såklart ja! Men jag anser det inte vara så enkelt!
  • Anonym (Boende)
    nernu skrev 2020-10-24 12:44:37 följande:

    Du visste hur han var när ni gifte er och skaffade barn. Hur tänkte du då?


    Absolut visste jag att han var en fantastisk man, så det beslutet ångrar jag absolut inte! Han är lika fantastisk nu som då, och min fråga gällde inte om jag ska skilja mig, utan hur jag ska tänka kring dilemmat om boende och känslan av dåligt samvete. Det finns väl alltid utmaningar i en relation?! Det betyder ju inte att jag borde tagit ett annat beslut kopplat till vårt val att dela livet med varandra.
  • Anonym (Boende)
    Anonym (Svar på tal) skrev 2020-10-24 13:21:29 följande:

    Haha jaa du får gärna vara nyfiken :) Min motfråga blir, tar du emot mitt råd bättre eller sämre beroende på mitt kön...? Fundera på könsbias, alltså diskriminering. En av fördelarna med ett anonymt forum är just att man ska slippa dömas efter sin könstillhörighet (om man nu har en sådan).

    Sluta döm världen efter dina föräldrars olycka, ni verkar ju ha det bra du och din man. Det verkar som din motvilja att flytta mest utgår från rädsla av olika slag, och det är ingen bra måttstock för att ta beslut. Menar du att ni skulle få ett sämre liv om ni flyttade? På vilka sätt? Skulle inte era barn få en lycklig uppväxt? Jag fick uppfattningen att din man kommer från mer landsbygdshållet, och annars är det ju storstäderna man säger har mest kriminalitet, otrygghet osv. Dessutom har ju mannen familj där, ytterligare ett plus.

    När du nämner din mamma så tänker jag på åsnan mellan två hötappar men du kan inte bygga upp flera människors liv på din mammas önskemål och behov. Hon kan väl i värsta fall flytta hon med. Det har gjorts förr!


    Nej det spelar ingen roll vad du har för kön, är tacksam för din input oavsett. Vi bor i ett hus på landet här med, nära mina föräldrar och syskon, så på det viset är det sak samma för barnen. Jag är inte orolig för att dom skulle då det sämre direkt, utan snarare indirekt om det visar sig att jag inte trivs och mår dåligt. Min man är en sansad man som inte låter sina känslor styra hans handlingar alltför mycket. Jag är en känslomässigt vrak, mår jag dåligt så märkt det. Och ja, det är rädslor som hindrar mig.
Svar på tråden Dåligt samvete över mitt livsval!