Hon vill knappt ha närhet

Hej TS, jag har inte något behov av närhet direkt. Däremot kan jag tycka det kan vara mysigt och trevligt, under rätt förutsättningar. Men har som sagt inget eget instinktivt behov av det för att må bra och trivas. Närhet även om det är mysigt och trevligt tar energi ifrån mig, så ska det funka för min del måste jag känna att jag orkar vara fysiskt nära. Vilket såklart kan skapa problem, oftast på så vis att den andre går runt och tror att jag tappat intresse och/eller inte finner honom attraktiv. Vilket sällan är sant.

Jag försöker sätta mig in i hur det kan upplevas, längtan efter närhet och att ha ett behov av det. Så begriper att det är viktigt och något som måste prioriteras på nått sätt, men, och här kan jag själv uppleva stundtals stark frustration. Den jag är tillsammans med (min samlade erfarenhet hittills) verkar inte alls vara villig till att försöka göra samma sak för mig, dvs försöka sätta sig in i och försöka förstå att alla andra inte är som dom själva är. Att jag inte får energi av det, samt inte har ett inbyggt behov. Har jag inte ork så blir det fysiska bara ångest och stress. Det känns som att jag blir angripen nästan. Mycket obehagligt. Jag är även en sån som starkt ogillar om det blir minsta lilla för varmt, vill bara fly och ta mig undan. Så ligga och kramas under ett täcke kan vara väldigt knepigt att få till!

Har din fru alltid varit lite så här föresten? Eller har det dykt upp rätt nyligen?

Ja jag kan tänka mig att det är svårt att förstå, jag har själv både tyckt så om mig (man begriper ju att man avviker ifrån normen) men också om ni som har behovet. För jag känner inte på samma vis, finns ingen starkare längtan närvarande som driver handlingar. Som jag beskrev tycker jag ju inte illa om närhet egentligen, utan tycker det är mysigt och trevligt. Men kompliceras av att för att jag ska ta initiativ, så måste jag aktivt fatta ett beslut om det, samt då även komma ihåg att jag ska fatta beslut om det. Sen då att jag kan känna mig nästan som angripen om min partner skulle initiera närhet och jag är för trött för att orka närhet, eller om jag blir överrumplad. Är tyvärr mer än en gång jag instinktivt, och ofrivilligt, ryggat tillbaka när jag dels varit trött då, men också inte alls varit förbered på att exempelvis kramen ska komma. Ser att den andre blir sårad, och även när man förklarar att man bara blev överrumplad och gärna kramas nu, så är ju skadan redan skedd.

Jag kämpar väldigt mycket med att försöka få styr på den där instinktiva impulsen hos mig själv. För det sista jag vill är att såra någon som jag ju tycker om och älskar. Men samtidigt är den en del av mig, och kommer uppträda nu och då i olika situationer. Försöker samtidigt kommunicera med min partner om hur jag fungerar, och att det oftast funkar bättre för min del om man typ meddelar vad som ska hända. För lite över ett år sedan fick jag en autism diagnos. Det man förut benämnde som Aspbergers. Förstår lite bättre numera varför jag är som jag är, alla med autism är dock inte så här ska jag tillägga. För det är individuellt hur stort närhetsbehov man har överlag, och det varierar även bland dom som befinner sig på spektrumet.

Om din fru i stort alltid varit så här skulle jag inte förutsätta att hon tappt känslor eller finner dig oattraktiv. Tror det är större sannolikhet att det är något annat som är orsaken till hennes sätt att vara på.

Kan ni prata öppet och avslappnat om saker och ting på ett djupare plan?

Jobbigt är det ja, dels pga att man ser hur det påverkar den andre i förhållandet och att man slits mellan en rädsla att förlora personen man älskar och faktumet att man inte har hur mycket energi som helst.

Som nyförälskad blir jag som dom flesta andra också påverkad av hormonerna som kickar igång, så intim närhet blir lättare tillgänglig på något sätt. Men helt okomplicerat den perioden har det inte varit för mig nej, blir som hypermedveten om att jag måste hålla ordning på mina reaktioner, och att man måste komma ihåg intimitetshandlingar. För man är rädd att skrämma iväg den man är nykär i. Kruxet är bara det att man orkar inte lägga ner all den energin som krävs för att förtrycka och hålla ordning på allt det där hos sig själv hur länge som helst. Har däremot inte upplevt att vara nykär efter det att jag blivit medveten om diagnosen och därigenom fått en bättre förståelse för varför jag kan vara som jag är. Rent logiskt tror jag att det blir bäst att redan tidigt tala öppet kring hur man funkar, och låta ens sanna jag komma fram mer istället för att i rädsla helt förtrycka hur man egentligen fungerar.

Tråkigt att höra, det försvårar en gemensam väg framåt. Rätt avsevärt faktiskt.