Asperger (?) klurig relation?

Folk med autism kan ha svårare att visa/prata känslor men de känner känslor ändå. Men så är alla olika. Jag har själv inte direkt det problemet när det gäller kärleksintresse eller vänner. Det finns flera sätt att visa kärlek och att man vill vara med någon. Visa att du gillar komplimanger så kanske du får någon men försök känna kärleken i det hon faktiskt gör.

 

Det som slog mig är att om hon tänker sig ha drag av men fått en full diagnos så borde hon få prata igenom det med utredaren. Eller så kanske hon väntar på tid hos HAB?

Gör inte så, det kan skada betydligt mer.

Gör inga konstiga experiment. Prata istället med henne om det. Med folk på autismspektrum är det RAK KOMMUNIKATION som gäller! Om du tycker att hon visar sin kärlek för lite - hör med henne om hon kan tänka sig prova att visa mer. Hon är säkert inte omöjlig där. 

Jag har aspergers och är precis tvärtom, alla mina känslor sitter på utsidan och jag berättar dagligen för min familj att jag älskar dem. Är väldigt kärleksfull av mig och är nog snarare lite för öppenhjärtig för vissa.

Ah, det är tanken framgent. Men jag vill heller inte pressa fram något lixom. Då känns det heller inte äkta. 

Försöker undvika sådan experiment. Men inte kunnat låta bli nån dag. Men det ger inget heller :) Jag fortsätter vara den jag är....å hon e ju den hon är :) Är bara rädd för den osäkerhet jag själv känner växer sakta inom mig. 

Det är fel-tänkt. Att det inte är äkta då. Det är lika lite äkta om man provocerar fram något på ett annat sätt. Däremot lär det inte funka med folk på spektrum. Man behöver ju inte säga konkret vad hon ska göra. Sedan är det förstås inte säkert att hon kan hitta på eget, men hon kanske utvecklar något så småningom. 

Du har nog rätt. Tack för dina fina feedback 

Du har nog rätt. Tack för dina fina feedback 

Vi har olika sätt att visa känslor. Har du hört talas om kärlekens fem språk? Jag har autism och uttrycker sällan känslor. Däremot hjälper jag den jag älskar och ställer upp för personen. Det är kärlek för mig.

Min allra bästa vän har aspergers. Vi har en mer tight relation än de flesta människor har med någon under sin livstid. Hon är högutbildad och otroligt kompetent i sitt yrke. Älskar henne djupt, och hon är den mest trofasta, fantastiska och underbara vän man kan önska sig. Vi har dock mött svårigheter i kommunikationen under våra första år, nu efter 10 år går det jättefint. Skulle säga att hennes aspergers uttrycker sig som följer:

- hon har inget eget behov av att egentligen uttrycka känslor, och om hon uttrycker känslor så har hon svårt att utveckla/diskutera dem vidare. Hon kan tillbaka säga "jag älskar dig", men säger inte "jag älskar dig för att...."

- hon uttrycker och tolkar ord bokstavligt.

- hon säger aldrig någonting hon inte menar. Dock kan hon vara brutalt ärlig, och inte alltid förstå hur det tas emot.

- hon har kämpat hårt med sig själv för att kunna använda symboler/emojis

- hon läser absolut ingenting mellan raderna, inte heller i tonlägen

- hon är ytterst obekväm i sociala sammanhang, förstår inte att använda typiska "artighetsfraser" eller omskrivningar. Kallprat är svårt.

- Hon lär sig vad "som funkar"i beteende/uttryck, men inte av egentligen känsla för det, utan för att hon ser att någon annan säger/gör på ett sätt.

- hon har svårt att utläsa andras behov och förväntningar på henne. Och blir lätt ledsen och otillräcklig och känner att hon gör fel.

- hon har inte alls behov av sällskap generellt, men hon har ett jättestort behov av enskilda individers sällskap (sin man och mig). Resten är mest arbetsamt för henne, och tar energi.

- hon är högintelligent och extremt bra på det hon gör

- hon kan inte ge mer än hon klarar. Interaktion tar energi.

- hon är otroligt trofast, skulle aldrig lämna. Den bästa vän jag haft i mitt liv och någonsin kommer att få.

- med tålamod, kärlek och en stor portion kommunikation och tillit så har vi båda utvecklats otroligt mycket.

Lycka till

Vilket fantastiskt svar 

Jag känner igen henne såväl i det du beskriver. Vi är inte purunga längre och jag tror hon lärt sig hantera detta på väldigt många plan i hennes liv, vilket gör att det inte märks så väl i vardagen. 

Hoppas såklart vi kan se den utvecklingen i vår relation oxå :)

Jag tror att det kommer att gå jättefint för er, bara att du skriver och läser i denna tråd (och sättet du bemöter kommentarer på) tyder på att du gärna vill förstå, möta och att du är kommunikativ.

Min upplevelse är att aspergerspersoner behöver en högkommunikativ människa i sina närmsta relationer för att locka dem ur sitt mönster, och få dem att känna behov av närhet fysiskt och vervalt. Man kan dock inte forcera eller pressa, för då backar de.

Tror att min bästa väns man skulle beskriva det som jag, även om man i en kärleksrelation blir ännu mer beroende av bekräftelse och uttryck än man är i en vänskap. Dock är vår vänskap närmre och mer intensiv än vänrelationer generellt.

Den icke-verbala kommunikationen är extremt viktig att förstå, eftersom de verbala uttrycken är så sparsamma. Även att om en sådan människa säger "jag älskar dig" så menar de JAG ÄLSKAR DIG. De häver inte ur sig saker till alla och envar, utan det som uttrycks är verkligen sant. Därför blir alla löften, ord så stora - för att de utgör den absoluta sanningen. Är de tveksamma, så väljer de att inte säga någonting, snarare än att uttrycka tveksamheten eller något som inte skulle stämma.

Vi är två kvinnor runt 50 år, har känt varandra Ica 10 år. När vi möttes hade hon inga vänner alls, och upplevde inte behov av vänskap.

Hon upplever att det utvecklat henne enormt att ha vår vänskap, att hon idag kan förstå andras behov och förväntningar på en annan nivå, och hon utgår inte längre från att andra förstår vad hon tänker. Blir det missförstånd oss emellan så funderar hon idag över hur man skulle kunna kommunicera annorlunda för att göra om/göra rätt. Förr skulle hon enbart ha stängt av och blivit tyst.

Men skulle jag försvinna ur hennes liv (avlida) så skulle hon aldrig leta efter en ny vänskap. För henne är relationen unik i ordets bemärkelse. Hon behöver inte vänner, det är ansträngande. Hon behöver mig. Hon tänker aldrig att hon skulle kunna prata i telefonen, gå på bio, vandra, gå på teater med någon annan. Varje steg i vänskapen har tagit tid, men när hon landat i tanken går steget att ta.

Jag har av henne lärt mig att se handlingarna, tolka det icke verbala språket, att inse att uttrycka saker rakt och vara tryggare i relationer utan ständig bekräftelse på min person och relationen.

Inser att detta nästan låter som en kärleksrelation, men det är en otroligt nära vänskap, och vi känner varandra väl.

Jag har autism och känner igen mig i henne. Jag har mkt rädslor att vara konstig och rädd att bli övergiven så jag behöver mkt bekräftelse från min partner. Har svårt att ge spontan bekräftelse men det blir lättare ju längre och djupare relationen blir eftersom jag blir tryggare med personen. I början är det nästan helt upp till min partner men sen blir det mer ömsesidigt. Jag har ju lärt mig att man behöver ge och ta. Sluta inte bekräfta henne. Få henne istället att bli väldigt trygg med att du kommer stanna trots hennes svårigheter. Det tycker jag är det absolut tuffaste i kärleksrelationer. Att tro på att jag är värd att älskas och på så sätt våga ge av mig själv fullt ut

Tycker att den beskrivningen stämmer precis med min erfarenhet!

Tycker det du skriver om din flickvän påminner mycket om mig själv. Har egentligen inte svårt att prata OM känslor. Som i dåtid, typ, men att uttrycka känslor i stunden däremot? Väldigt svårt. Vet inte hur det är för henne men för mig är det ofta sån att jag inte vet hur man gör det, så blir passiv och låter det bara flyga förbi istället. Kan i efterhand försöka visa det på något annat sätt istället. Eller om det handlar om ilska/irritation kan jag komma flera timmar efteråt och förklara att jag blev arg över något. Behöver smälta intrycken, sortera det i min hjärna, innan jag kan verbalisera vad som inträffade inom mig själv. Sker på bråkdelen av en sekund den där passiviteten i känslan föresten, så är hemskt svårt att stoppa och aktivt välja att uttrycka den istället. Sen kan jag ärligt säga också att jag märkt att jag avviker ifrån många andra, verkar inte ha samma naturliga behov av frekvent intimitet och bekräftelse. För mig kan det gott och väl räcka med att vara i samma rum som den jag är tillsammans med, faktisk fysisk närhet verkar liksom inte vara ett egentligt krav. Sen är det sån att just fysisk närhet överlag är i princip helt reserverat till den jag älskar. Att jag skriver i princip har att göra med att vissa tyvärr har en tendens till att alltid hälsa med en kram.... Har inte lust att skapa en scen eller göra någon annan obekväm, så jag biter ihop och tar stunden av obekvämhet själv.

Nyligen fått min NPF diagnos, Aspbergers. Eller ja, man säger ju inte riktigt så längre. Men tycker det förtydligar. Är i 30 års åldern.

Påminner om min sambo. Har alltid misstänk att nåt är underligt..