Anonym (Förvirrad) skrev 2020-11-02 21:19:17 följande:
Vilket fantastiskt svar
Jag känner igen henne såväl i det du beskriver. Vi är inte purunga längre och jag tror hon lärt sig hantera detta på väldigt många plan i hennes liv, vilket gör att det inte märks så väl i vardagen.
Hoppas såklart vi kan se den utvecklingen i vår relation oxå :)
Jag tror att det kommer att gå jättefint för er, bara att du skriver och läser i denna tråd (och sättet du bemöter kommentarer på) tyder på att du gärna vill förstå, möta och att du är kommunikativ.
Min upplevelse är att aspergerspersoner behöver en högkommunikativ människa i sina närmsta relationer för att locka dem ur sitt mönster, och få dem att känna behov av närhet fysiskt och vervalt. Man kan dock inte forcera eller pressa, för då backar de.
Tror att min bästa väns man skulle beskriva det som jag, även om man i en kärleksrelation blir ännu mer beroende av bekräftelse och uttryck än man är i en vänskap. Dock är vår vänskap närmre och mer intensiv än vänrelationer generellt.
Den icke-verbala kommunikationen är extremt viktig att förstå, eftersom de verbala uttrycken är så sparsamma. Även att om en sådan människa säger "jag älskar dig" så menar de JAG ÄLSKAR DIG. De häver inte ur sig saker till alla och envar, utan det som uttrycks är verkligen sant. Därför blir alla löften, ord så stora - för att de utgör den absoluta sanningen. Är de tveksamma, så väljer de att inte säga någonting, snarare än att uttrycka tveksamheten eller något som inte skulle stämma.
Vi är två kvinnor runt 50 år, har känt varandra Ica 10 år. När vi möttes hade hon inga vänner alls, och upplevde inte behov av vänskap.
Hon upplever att det utvecklat henne enormt att ha vår vänskap, att hon idag kan förstå andras behov och förväntningar på en annan nivå, och hon utgår inte längre från att andra förstår vad hon tänker. Blir det missförstånd oss emellan så funderar hon idag över hur man skulle kunna kommunicera annorlunda för att göra om/göra rätt. Förr skulle hon enbart ha stängt av och blivit tyst.
Men skulle jag försvinna ur hennes liv (avlida) så skulle hon aldrig leta efter en ny vänskap. För henne är relationen unik i ordets bemärkelse. Hon behöver inte vänner, det är ansträngande. Hon behöver mig. Hon tänker aldrig att hon skulle kunna prata i telefonen, gå på bio, vandra, gå på teater med någon annan. Varje steg i vänskapen har tagit tid, men när hon landat i tanken går steget att ta.
Jag har av henne lärt mig att se handlingarna, tolka det icke verbala språket, att inse att uttrycka saker rakt och vara tryggare i relationer utan ständig bekräftelse på min person och relationen.
Inser att detta nästan låter som en kärleksrelation, men det är en otroligt nära vänskap, och vi känner varandra väl.