Anonym (Lisa) skrev 2020-11-18 22:28:04 följande:
Makens pappa fick frontallobsdemens. Det yttrade sig först som personlighetsförändring (från snäll och sävlig började han bli ilsken och arg) och sen kom paranoian. Han fick bo hemma alldeles för länge för där hittade han på en massa tokigheter. Han kastade ut all elektronik genom fönstret för han trodde att ryssen spionerade på honom genom TV:n, radion, telefonen. När han fick hemtjänst så började han kasta ut möbler för han trodde att hemtjänstpersonalen var agenter som förgiftat hans hem. Han matvägrade för det var gift i maten. Grannarna var spioner. Osv osv. På slutet så började han även tro att jag, maken och våra barn var fienden. Vi vuxna förstod ju att han var sjuk men barnen tyckte det var jobbigt att se sin farfar så. "Tur i oturen" så gick han bort i en hjärtinfarkt kort efter han kommit in på hem. Tur som i tur för honom alltså, det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara så arg, rädd och paranoid hela tiden.
Anonym (Jennifer) skrev 2020-11-18 22:40:46 följande:
Min också. Fick springa efter henne en tidig morgon och undrade exakt var hon tänkte ta vägen. Det hade hon inte svar och efter ett litet tag gick vi tillbaka in igen.
Paranoia /förföljelsemani fungerar ju så, att den sjuke upplever att någon, eller något, är ute efter dem och vill dem ont. När det accelererar så upplever den sjuke att fler och fler människor i dess närhet går över till den ?onda? sidan.
Reaktionen blir flykt, den sjuke flyr från alla ?onda?. När det accelererar så flyr den sjuke till slut från allt och alla.
Det finns ingen rationellt i flykten utan de vill bara bort från det ?onda?.
Paranoia kan uppkomma vid olika sjukdomstillstånd, psykos, demens mm. Väldigt svårt att hantera som anhörig då man ju rätt vad det är ses som en av de ?onda?. Särskilt om man skulle antyda att den sjuke är sjuk. För den sjuke är ju inte sjuk utan istället utsatt för hemska hot.
