hon kan inte komma med mig och det tär på relationen

Du ska inte känna någon press och du ska absolut inte pressa henne!

Kan bara se till mig själv och det har blivit någon psykisk spärr hos mig tillsammans med särbon. Jag har inga problem att få orgasm på egen hand och jag har fått det med x-maken och även med ett par kk efter skilsmässan, men med särbon är det en låsning.
Som det känns nu så känns det mest som att det skulle vara för hans skull om jag lyckas få till en orgasm då det för mig inte spelar så stor roll. Vi har helt sanslöst skön sex och jag njuter som en tok och älskar att ha honom i mig osv. och jag har förklarat för honom att det är 2 helt olika sorters njutning och själva samlaget är en enda lång intensiv njutning medans en orgasm mer är uppåt och så tar det liksom slut. Och det stör inte mig att jag inte får orgasm.
Jag älskar honom och han är otroligt kärleksfull osv och jag är galet kåt på honom hela tiden, men ...
En vacker dag kanske spärren släpper och jag hoppas verkligen inte att han går i samma tankar som TS. 

Har min egen teori kring varför det är så här och jag misstänker att det kommer ta tid innan det löser sig. Innan jag vågar lite på att särbon likt de flesta andra överger mig och jag kan våga slappna av.

Det är nog jag som behöver jobba med mig själv och verkligen våga lita på att han stannar.

Har varit mobbad/utfryst hela min skolgång och vet inte varför...

Jag har ett äktenskap bakom mig där jag var otroligt ensam. X-maken hade mig längst ned på prioriteringsskalan någonstans efter någon typ okänd grannes farbror. 

Min egen familj - föräldrar och syskon, har aldrig haft mig som en naturlig del i familjen utan jag har alltid får klara mig själv och varit diskriminerad i alla familjesammanhang.

Jag har haft många vänner genom livet som utnyttjat mig och bara hört av sig när det har gynnat dem. De som jag nu trodde var mina vänner har inte brytt sig ett dugg om mig efter skilsmässan och jag har suttit själv/ensam och inte blivit hembjuden till någon av dem och ingen av dem har heller hört av sig och frågat hur jag har mått.
En som hörde av sig en del i början pratade bara på om sina bekymmer och även om jag försökte tala om hur ensam jag kände mig så lyssnade hon inte på det.
Jag har alltid ordnat fester och bjudningar genom åren och det har alltid gått bra att komma hem till mig när jag bjuder, men ingen bjuder tillbaka...

Finns mängder av människor i mitt liv som hävdat/hävdar att jag är en fantastisk person som de beundrar, men det är bara jag som ska bry mig om dem och all kontakt ligger på mig.
Värst var det när en till och med sa att du som är så stark trivs säkert med att vara ensam... Jag tappade helt målföret.

Och nu för första gången i livet så känner jag mig faktiskt hemma. Det känns så jäkla fantastiskt med särbon och så kände jag aldrig med x-maken eller någon annan av de män jag dejtade innan jag träffade särbon. Det känns så rätt på alla plan liksom och jag är livrädd. Att han bara utnyttjar mig/vill vara med mig så länge tills något bättre/roligare dyker upp.
Så även om jag känner mig hemma blir det en spärr...