Borde jag söka vård?
Min barndom bestod av psykisk våld, sexuella trakasserier och tvångs giftemål.
Jag har alltid haft svårt med dom delarna och varje gång jag mått dåligt eller haft mardrömmar eller andra konsekvenser utav det så har jag bara tryckt ner det. När jag var i tonåren skar jag mig i huden för att slippa känna känslorna som uppstod.
Nu, flera flera år senare när jag är både gift och har barn så känner jag att det inte längre går att trycka ner alla känslor kring det som hänt mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det mer än att jag känner skuld och att jag är äcklig.
Jag vill söka stöd hos kurator/psykolog. Men jag har vissa funderingar.
Om jag berättar allt som hänt kommer dom som utsatt mig för våldet hamna i problem? Jag vet att dom antagligen borde göra det men det är en Process jag inte vill gå igenom. Tycker att livet straffat dom bra med handikapp och sjukdomar.
Sen så är jag livrädd att vården ska tycka att jag är så pass skadad att jag inte kan ta hand om mitt barn (1 år). Jag är så rädd för det. Nu har ju mitt mående inte påverkat hur jag tagit hand om dottern, jag har gett henne det bästa jag kan. Jag kämpar dagligen för att hennes liv från början ska vara bättre än vad mitt var. Jag kanske till och med är lite för överbeskyddande i form av att jag alltid dubbelKollar allt när det kommer till dottern. Rädslan kanske är ologisk men jag kan inte kontrollera det.