Hade du struntat i att jobba om du vann massa pengar?

Jag skulle fortfarande vilja fylla min tid med något meningsfullt och ha något att göra, men nej jag skulle inte fortsätta jobba på mitt vanliga jobb även om jag trivs - jag gör det ju ändå för pengarna, för att jag måste.

Jag skulle antagligen starta eget företag och jobba med det, testa någon av mina hundratals briljanta affärsidéer jag bär på. Vad skönt att inte ha press på sig att det måste gå runt, utan kunna ha det mer som en hobby som kan antingen flyga eller gå lite back, jag har råd, jag lär mig och har kul ändå.

Jag skulle också engagera mig i något volontärarbete och få bekräftelse och gemenskap genom det arbetet. Jag jobbar volontärt nu med och det skulle vara skönt att slippa pussla det med lönearbete som ju mest stjäl min tid enligt mig.

Skulle jag ändå känna att jag inte har något att göra så köper jag ett par tre hästar att pyssla med, vips så var problemet med för mycket fritid borta! Förmögenheten också snart förmodligen.

Nej absolut inte men det finns mycket annat som är viktigare i livet. Att ha tid med barnen, maken, att ta hand om sig själv. Mycket man skulle vilja göra som det helt enkelt inte finns tid för.

Vi jobbar för mycket i Sverige, det är dyrt att leva här och små möjligheter att minska kostnaderna och gå ner i tid. Hyrorna och andra fasta kostnader är höga. Många får knappt något över fast man jobbar heltid så du kan inte ens unna dig en givande fritid. Hela livet går ut på att slava ihop till överlevnad och kanske en resa, ett par skor och en semesterresa ibland.

Sedan dör vi ensamma för inte kommer din f.d chef och hälsar på dig på ålderdomshemmet även fast du offrat familj och relationer för att jobba mer i hela ditt liv.

I Schweiz är normen fortfarande att mammorna är hemmafruar. Om kvinnorna jobbar är det oftast deltid i mindre omfattning.

I Sverige är normen att båda föräldrarna ska jobba. Vi förväntas placera våra ett-tvååringar på dagis och börja jobba heltid båda två. Det går inte att försörja en familj på en lön och många ensamstående kvinnor jobbar dubbla jobb för att få det att gå runt.

Att jämföra Sverige med Kinas och Mexikos arbetstidslagstiftning känns inte särskilt relevant. Men det är i sig ganska talande att du väljer just de länderna att jämföra oss med. Jag är inte så värst sugen på att flytta till Kina och bli fabriksarbetare heller. Det är ingen större tröst att det finns de som bor i en diktatur som har det värre.

Dessutom ogillar jag den ohälsosamma fokuseringen vi har på jobbet här. På något vis har samhället lyckats lura i oss att vår identitet sitter i jobbet. Att vi måste arbeta för att få socialt umgänge med kollegor - som vi ju ändå inte har valt för att vi gillar dem utan vi har råkat samlas på en arbetsplats, som de ofrivilliga vänskaper vi hade i skolan - istället för att umgås med familj och vänner som vi själva valt för att vi delar intressen, värderingar, humor mm.

Jag har bott utomlands i många år i ett land som hade en annan syn på arbetsliv kontra övriga livet. Det var liksom helt självklart att familjen, kultur och traditioner, hjälpa en vän, var viktigare än att jobba ihjäl sig. De tyckte att vi västerländska expats var galna som jobbade så hårt och då presterade vi nog ändå runt 70% mot vad vi skulle ha förväntats göra på en svensk arbetsplats... det var befriande att jag kunde ha vänner och grannar som jag känt i 3-4 år och många frågade aldrig mig ens vad jag jobbade med, och då var jag ändå utlänning så det hade ju varit relevant att undra vad jag gjorde där. Men det var inte intressant för dem! Istället frågade de mig om min familj, hur många syskon jag har, intresserade frågor om min mamma och hennes hälsa osv.

Gå på en fest här i Sverige och träffa nya människor och en av de tre första frågor folk ställer är ALLTID vad man jobbar med! Och sedan döms du och placeras i fack efter det.

Jag roar mig ibland med att svara lite olika för att testa folks reaktioner. Säger jag att jag är arkitekt (vilket jag är) åker ögonbrynen upp i ett gillande åh och man tar ett litet steg närmare, säger jag att jag jobbar som städerska ser man lite missnöjd ut, sen ursäktar man sig och minglar vidare.

Ja och så sätter vi någon slags status i att vi jobbar så mycket så det är liksom något att skryta om att man har så himla mycket att göra och man offrar sig för jobbet.

På mitt kontor kommer alla in mellan 8-9 på morgonen och när jag går, ofta inte förrän vid sjutiden då sitter många fortfarande kvar! Folk skämtar lite om att ska man våga gå hem redan, det blir som en statustävling att stanna längst kvar på jobbet. Om man sen inte är så produktiv och om folk faktiskt jobbar eller ej vet jag inte men det går inte att komma ifrån att det är status att jobba ihjäl sig, man får absolut inte verka lat eller som att man har andra prioriteringar än jobbet. Ja det skulle vara träningen då, det är också en PK sak att skryta om.

Jag har en kollega som har sitt kontor mittemot mig, det har ännu inte hänt en enda gång att hon gått hem innan mig. Hon har en svårt sjuk man hemma som troligen inte har så många år kvar att leva. Jag fattar inte varför hon inte går hem och umgås med sin man och deras barn istället. Det är det hon kommer att ångra den dagen han dör och när hon blir gammal.