33 år och abort

Det är ju väldigt vanligt att man som gravid börjar ifrågasätta allt, det kan säkert både din bm och psykologen intyga. Själv hade jag längtat och försökt få barn i flera år och var betydligt äldre än du när jag blev gravid. Ändå kom tankarna när jag väl var gravid om detta verkligen var vad jag ville, ifrågasatte allt från min sambo till val av bostad och ort, bodde också 40 mil från min familj och min sambo jobbade långa dagar. I efterhand fattade jag inte varifrån alla dessa tankar kom, jag fick ändå det jag önskade mig mest av allt. Men det är ju dels ett livsavgörande beslut samtidigt som man är fylld av hormoner. Det kan påverka en väldigt mycket. Så det gäller att bena ut vad som är vad. Vad kände du innan du blev gravid? Ni planerade ju detta barn, kände du glädje, förväntan?

Om du jobbar hemifrån tror jag också det påverkar mycket, att du i dagsläget inte har så mycket sociala kontakter förutom sambon. Det är ju inte ett normaltillstånd och kan göra en knäpp bara det, ens sambo kan inte uppfylla alla ens behov. Sen är inte 50 mil hela världen, har ni bil, tågförbindelser så är det ju inte så att man inte kan träffas. Jag har i omgångar åkt hem till mina föräldrar och syskon med mitt barn, både med och utan sambo och stannat en vecka eller mer. Det har varit absolut nödvändigt för mig.