Är det så svårt att hitta en tjej?!

Rent o skärt skitsnack!!! Jag tror faktiskt inte en enda av er som skrivit i denna tråden är singlar, ni har inte den blekaste om hur det är. 

Jag har gjort förändring under dessa 7 år, jag har ett eget place, massa pengar på banken, egen bil 2018 modell, den börjar bli gammal så ska byta till sommaren till 2021 modell. Jag gymmar 4-6ggr i veckan. MEN.... jag är kanske lite återhållsam i det sociala, jag har vänner men när jag lär känna nån ny, t.ex en dejt så kan jag vara blyg och ibland blir det "krystat" när man ska prata. 

Jag kollar aldrig på TV och läser inga nyheter utom börsen då så jag har inte jätte koll på vad som händer i världen (nej jag har dock inte missat Covid19) och kan därför inte så enkelt prata om vardagliga nyheter. Vette fan om det är där skon klämmer. 

Jag har fått bekräftat utan massa olika (utomstående) att jag ser okej ut, trevlig men inte HUNK-kategorin kanske en 5.a och jag tror det är därför dejting marknaden inte går så bra. Därav man blir less på skiten.

Tjejer nöjer sig inte hur bra man än är som person för dom lär inte ens känna en. Men sen när man väl får till en dejt, o ALLT inte är perfekt då drar dom. 
Det är förmodligen likadant även sen när dom fått barn och kärlekspolletten trillat ner "ojdå han är ju ful och säger fel saker ibland jag lämnar idioten och öppnar dejting konton för o få bekräftelse och hitta hunken jag vill ha, min egen mister perfekt" lycka till säger jag bara!!! OMG vilken skev jävla värld detta har blivit...

Vad bottnar detta i? Jag vet att media har vinklat en hel del hur det perfekta förhållandet ska vara och även att sex and the city förstörde sjukt många kvinnors tänk, med att man kan vara singel och stark som självständig. Jag vet inte men många kvinnor växer förmodligen till sig och fattar detta när det är försent.... (tyvärr även för mig då) 

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta över dagens dejtingmarknad men jag kan konstatera att den är "skruvad". 

Den som säger att jag är incel kanske ska kolla lite närmare på sig själv istället för då är det ni som dömer mig? Jag placerar inte ens folk i raser... Jag säger människor. 

Jag TROR att många men inte alla singeltjejer med barn har helt fel sätt på förhållande från början ev. bara tog första bästa killen o skaffade barn med honom för att inte bli barnlösa (japp helt egotrippat tänkt av dessa) och sen när ungen kom till världen så blev förhållandet för jobbigt och dom skiter i ungens bästa för att växa upp med båda föräldrarna och anledningen till resten av dessa är att de inte tänkte steget längre att KAN JAG LEVA RESTEN AV MITT LIV MED DENNA MAN!? innan dom skaffade barn. Nu blir massvis med barn lidande och det är jävligt synd om dom. Och med tanke på att dagens generation är rätt skruvade så lär det inte bli bättre, när dessa stackars barn växer upp utan tryggheten av sin mamma och riktiga pappa. Detta är en samhällsfråga utan dess like. 

Jag skulle aldrig skaffa barn med nån som jag inte viste att det skulle hålla livet ut med. Jävligt oansvarigt att göra så. Sen har vi kanske 1% av alla som skaffade barn med en kille som faktiskt var ett as och slog tjejerna eller barnet och då kan jag ha förståelse för detta med att lämna. Men alla andra skäl är ogiltiga, skaffar man barn med en person då håller man ihop som en familj, annars ger man fan i att skaffa barn. Så enkelt är det. 

Men det var inte detta tråden handlade om så tillbaka till topic. 

Jag umgås med mina vänner och snackar med dom om allt mellan himmel o gjord, en del har jag gemensamma intressen med så då gör vi det ihop. Vi går ut ibland och tar en bärs, många har dock skaffat familj så då glider man ju uppenbarligen isär när man lever så olika liv och umgås inte lika mycket såklart.  

Min relation till min familj är bra, dock har alla syskon egna familjer och barn så jag är det svarta fåret kan man väl säga. Mor och far bor fortfarande ihop och är lika kära som den dagen som dom träffades, dom höll dock på att gå isär en gång men dom är inte lika veka som 99% av övriga par verkar vara och kämpade igenom sina olikheter och är väldigt lyckliga idag. 

Jag skiter blankt i när kungen fyller år, hur många länder det finns i världen och vad som hände för 500 år sen är inte intressant och kommer inte hjälpa mig leva längre. Likadant med politik min röst är en fis i rymden där så jag skiter i att rösta vem fan bryr sig, jag lägger hellre tid på att bli en bättre människa själv än att slösa mina sista 40 år med politik jag ändå inte kan förändra. 

Vad jag pratar om på dejt? Ja det beror väl helt på hur stämningen är såklart, men i regel så pratar man väl om hur ens uppväxt var, vad som är viktigt i ett förhållande, hur dom kommer överens med sin egna familj och vad som händer när dom inte är hemma eller på jobbet typ. 

Det jag menar är att han är säkert sjukt snygg så tjejer faller för honom så han får chanserna, han är ett svin men han är 10 av 10 i utseende så han får dejta mycket en idiot som inte alls förtjännar detta men kvar sitter vi lite fulare killar och stångar oss blodiga på dejt-apparna där tjejerna är naiva (vi måste i detta fallet ändå enas om naiva) och tar snygg killen och de som är bäst att bilda familj med (kanske 5-6 av 10 på snygghets skalan) aldrig får chansen.

Jag tycker det är synd att det är så, men det är ju detta hela tråden handlar om. Men många av er är inte tillräckligt smarta för att inse detta och tror det är en klagotråd.

Mina bekymmer bottnar inte i mig själv... Utan att jag inte kan komma längre, för ingen framtida partner låter mig finna lycka och andra människor förstår mig inte. (Jag är för smart förmodligen och ser saker precis som dom är, vågar vara öppen med det och får skit tillbaka)

Jag har ett IQ på 150 ich btw så det är inte att jag är dålig på problemlösning.