Nybliven mamma och vill flytta hem :(

Tack för engagerade svar!

Jag kommer aldrig ta vår dotter från sin pappa. Och jag vill inte separera. Jag vill heller inte att min dotter växer upp utan mer familj än mig och sin pappa när hon har både morbror, moster, kusiner, mormor och morfar hemma i Dalarna. Där kan vi skaffa hus och stor gräsmatts, nära Romme Alpin när det blir dags och möjligheter till avlastning och barnvakt.

Min sambo säger att det är jobbet som är det jobbiga. Han har ett par arbetskamrater där som är hans sociala livlina. Att de inte umgås på fritiden verkar inte ha nån betydelse. De här fyra jobbdagarna i veckan tycks väga väldigt tungt. Han har ingen familj här. Syrran bortre timmar bort, brorsan och hans tjej träffar vi aldrig och de är ointresserade av barn. Hans föräldrar bor ca 25 härifrån men det är inte ofta vi ses heller.

Naturligtvis har jag några vänner här. Den närmaste av de få kommer dock snart att flytta härifrån. I övrigt är det sällan jag träffar nån annan, bara jag har barn och vi lever så olika liv. En tredje kompis flyttade tillbaka till Dalarna hon med för ett par år sen och ångrar sig inte en sekund. Har just fått en son och bor med sambo i ett fint hus.

Självklart har jag tänkt mycket på detta. Men det är min familj och min dotter relation till den som är det viktiga. Växa upp själv här i Stockholm eller i Dalarna med stor släkt som alla längtar så efter henne. Gah. Hjärtat brister.

Jag föreslog att han kan pendla till jobbet, tis-fre ochbo hos sina päron de fyra nätterna och så åka tillbaka. Men han vet inte. Sen föreslog jag att jag kan skaffa en övernattningslägenhet i Dalarna så att jag kan vara där längre när det är möjligt. Den idén gillade han inte alls.

Tack för kloka ord. Och jag kämpar på här. Låter säkert skitlöjligt. Men jag mår verkligen piss. Sambon och jag tjafsar allt mer. Glider ifrån varandra och jag har noll ork kvar att hantera alla känslomässiga jobbiga bitar. Dålig sömn. Ingen tid ihop eftersom vi har en underbar dotter men som sover 20 minuter åt gången ;) så livet kretsar naturligt kring henne nu. Mitt stora solsken i livet.

Jag tror jag känner såhär oxå för att jag själv är sladdis och mina föräldrar är äldre. Jag är enda dottern. Och tanken på att de åldras samtidigt som jag våndas över att inte vara nära dem är direkt tortyr. Är så jävla ensam här. Det går liksom inte att förklara på ett bra sätt.

Och jag kämpar verkligen med tanken på att acceptera att jag förmodligen blir kvar här om vi som familj ska fortsätta tillsammans, trots att jag mår så dåligt. Min dotter kommer såklart först i alla lägen

Jag älskar min sambo men just nu orkar jag inte med honom och livet som det ser ut här. Han verkar heller inte förstå mig alls. Det känns skittungt.

quote=80802460][quote-nick]Mrs Moneybags skrev 2020-12-03 10:19:06 följande:[/quote-nick]Jag tror såhär. Du har varit nybliven mamma i 4 månader och det är en av de tuffaste tiderna i livet oavsett var man bor. Ge det hela lite tid, ge din sambo tid. Vänta tills du börjar jobba igen och han är pappaledig och se hur ni känner då. Under tiden får du helt enkelt bearbeta honom då och då och berätta alla fördelarna för er att bo i Dalarna. Du vill ju ha med honom på det här tåget, eller hur? Det enda sättet är att visa och berätta hur bra det kan bli och inte få panik och prata om övernattningslägenheter osv. Det är inget bra sätt att vara familj. Familj ska man ju helst vara tillsammans. Det är inte bråttom, ditt barn vet inte ens vilka mormor och morfar är ännu. Ta det lugnt och inse att det här är en enorm livsförändring ni har gått igenom just nu. Det sista ni behöver är press och stress. [/quote]

Han känner en enorm trygghet här är hans stora argument. Det och ett par jobbarkompisar som han pratar med i telefon ibland. Jag har märkt att han nog är ganska osäker på sig själv och trygg i rollen han har på sin arbetsplats. Där blir han bekräftad. Naturligtvis kommer han, precis som jag gjorde när jag flyttade solo till Stockholm, att träffa nya vänner genom jobbet om vi skulle flytta. Men osäkerheten lyser igenom.

Nu är det risig stämning här hemma men jag försöker verkligen att hålla ihop. Bölar som en unge när ingen ser. Nästan så jag skäms för fan. Men jag mår piss.

Jag sa redan som gravid hur jag kände till min sambo. Att jag var orolig över hur jag skulle känna som ensam mammaledig här eftersom ingen av oss har familjen här. Och att jag känner en sorg över att min dotter inte ska få ha nära till min familj. Jag har en helt underbar mamma och bror som bor där med familjer. Jag sakmar mina syskonbarn ibland så mkt att hjärtat blöder. Och jag vill inget hellre än ge min dotter en lika mysig uppväxt som jag hade med mormor och morfar och kusiner. Min barndom var helt underbar på det viset. Självklart vill jag tillbaka hem av egoistiska skäl oxå. Men om folk tycker att det är så jävla ego att sakna sin mamma och familj när man själv får barn och inte har NÅN i tillvaron, ja, då får de tycka så.

quote=80793881][quote-nick]Tow2Mater skrev 2020-11-28 14:56:32 följande:[/quote-nick]Börja med att jobba halva tiden var!

Sen var ärlig; det är för din egen skull du vill flytta nu, inte för barnets. Du förstår nog att för barnet är det allra bästa att ha både sin mamma OCH sin pappa i sitt dagliga liv, om valet står mellan dina föräldrar/syskons familjer och barnets pappa.[/quote]

Tack för ditt svar :)

Nä, det är skralt med vänner här. En av dem flyttar svart härifrån och en annan träffade en kille för ett år sen och de är borta el upptagna nästan jämt. Dessutom jobbar ju alla utom jag på dagarna. Jag har själv jobbat väldigt mkt innan dottern. Mer än heltid och liksom inte haft energin el tiden alla veckor att träffa vänner. Trivs bra med att "bara" bara hemma. Men nu när jag inte träffat min familj på snart ett år (!) och fått barn inser jag verkligen vad som faktiskt är viktigt för mig i det här livet. Det är inte att spendera helgerna här ensam.

Jag hoppas att det löser sig även för dig och att du mår bra i detta trots allt <3

quote=80793882][quote-nick]furelise skrev 2020-11-28 14:57:20 följande:[/quote-nick]Gud vad tråkigt att folk börjar rekommendera att ni flyttar isär. Herregud, skärp er!

Jag sitter i samma sits, bara att min dotter är bara 3,5 månader och min familj bor utomlands. Jag flyttade till Stockholm 2 år sedan och har många vänner, några ganska tighta. Det spelar dock ingen roll nu, jag isolerade mig direkt pga graviditet, nu fortsätter vi. Lillan har knappt nån immunförsvar än, trots att det gick bra för de flesta bebisar som smittades vill vi inte riskera. I sommaren umgicks vi med vänner utomhus, nu när de är klara med jobbet det är mörk redan. Så ja, snart ett år sitter jag hemma, ingen mammagrupp, mammaträning inställt, håller på att bli galen. Min mans familj skiter i oss, förutom hans mamma brydde sig ingen att ens ringa och fråga om dottern. Min familj är så kärleksfull och de längtar så mycket efter henne. Det går dock inte, de bor utomlands, vi kan inte ens besöka dem pga landets karantänregler.

MEN: den här jäxxxla pandemin kommer att ta slut och vi kommer att ha ett socialliv igen. Jag fattar att du är deppig nu, det är jag med, men det kommer att ta slut. Frågan är varför har du inte vänner efter 5 år? Har du inte hittat din plats här efter 5 år då kanske det är verkligen dags att flytta. Alternativt försöka mer aktivt efter mammaledigheten/pandemin.

Om du är helt 100% att du vill flytta: ha tålamod till sambon. Jag antar att han bodde här hela sitt liv, har sin familj här, det kanske kommer att ta tid för att vänja sig med tanken. Det beror på jobbsituationen också. Min man bodde här hela sitt liv och det var helt uteslutet för honom att ens flytta till Sundbyberg från Bromma. :) Jag ville inte flytta till Stockholm alls, jag gillar staden men inte värt priserna. Jag kompromissade och flyttade hit. Trots att jag tyckte det är helt sjukt att vi hyrde en lägenhet med mycket lägre standard för mer är dubbel så mycket pengar/månad än min bostadsrätt. I mars flyttar vi tillbaka till mina hemmatrakterna (liten stad med pendlingsavstånd). Det tog tid för honom att inse hur högre livskvalite kommer vi få om vi lämnar staden. Hitta det som kan locka din sambo till Dalarna (gratis barnvakt, kanske bra jobbmöjligheter, kanske han vill bo i hus osv), res dit ofta med honom, kommunicera tydligt din önskan och ha tålamod. Kanske provflytta under tiden han är pappaledig? Då kan han behålla sitt jobb tills ni tar ett beslut.

OBS: pga pandemin rekordmånga mammor hamnade i depression. Vi pratade med min barnmorska om det förra veckan... Se till att ta hand om dig själv och larma i tid om du behöver det. Bra att du gör det redan och även hittade en lösning, att flytta närmre familjen! Du har möjligheten att resa till dina päron för en vecka, tillbaka till Sthlm 2-3 veckor, tillbaka till Dalarna en vecka igen... 

Förlåt för rörlig inlägg. Lycka till![/quote]