Du kan både vabba och vara föräldraledig även om du ej är vårdnadshavare.
Växelvist boende rekomenderas inte till barn under tre år. Övernattningar kan naturligtvis ske tidigare om barnet känner dig.
Ju oftare ni träffar varandra ju bättre anknytning. Ur anknytningspektiv helst en stund varje dag, tillsammans med mamma naturligtvis. Efter nån månad kan du själv ta barnet på promenad etc korta stunder utan mamma.
Även om ni inte skriver på för genensam vårdnad nu, så kan ni göra det när det passar om ett år eller två.
Alltså, då hon har vårdnaden så är ju inte jag pappa i lagen mening.
och har därför inte så mycket att säga till om.
Skriv inte under något papper om att hon har egen vårdnad. Det kan bli svårt att ändra på i framtiden.
Kontakta familjerådgivningen i din kommun och hör efter vad som är brukligt när det gäller föräldrakontakt med spädbarn. Ofta handlar det om att träffa barnet på dagtid och att ha växelvist boende när barnet blir större. Det är inget som hindrar dig från att vara pappaledig heller, du kan alltid ha barnet dagtid när mamman jobbar.
Bara för att hon vill ha egen vårdnad är det verkligen inte hugget i sten att det kommer att bli så. Jag skulle personligen aldrig gå med på det.
Har du alltså redan skrivit under papper om att hon ska få hela vårdnaden? Varför gjorde du det i så fall? Hon har inte rätt att neka dig gemensam vårdnad.
Fast jag vill ju inte behöva gå den vägen.
Dessutom är hon öppen för att dela vårdnaden när föräldradagarna är slut.
Tänkte mest om det är bäst för barnet det här upplägget?
Det där är en relativt kraftig generalisering.
I detta fall som innefattar ett spädbarn så bekommer det inte barnet alls att mamma o pappa har varsin advokat som skickar välformulerade mail fram o tillbaks....
Det är först när barnen kommit upp i ålder så pass att de måste släpas runt o bli "förhörda" på familjerätten och tingsrätten som de per automatik praktiskt ens märker av att deras föräldrar driver process mot varandra i domstol.... o därmed fara illa av det.
Om det handlar om föräldrar där ena eller båda inte har vett nog i skallen att inte dra in barnen i konflikten så kommer barnen fara illa oavsett om det är en regelrätt tvist i domstol, eller om det bara "tjafsas" sinsemellan.
Du ska aldrig lägga dig ner platt o ge upp den juridiska vårdnaden om ditt barn, inte om du vill vara en ansvarstagande och närvarande förälder.
Det som du nu kommit i kontakt med är ett så utdaterat perspektiv att det liknar ingenting annat, självklart skall kvinnan och mannen gå in i föräldraskapet som jämlikar, detta oavsett om de är gifta eller inte.
Denna kvinna verkar ju även inte alls göra någon hemlighet av att det till största delen ligger ekonomiska incitament bakom, hon säger ju vad jag förstår det rakt ut att hon vill åt hela föräldrapenningen. Hon försöker ju inte ens vinkla resonemanget att det på något sätt skulle motiveras vara till "barnets bästa" ur nått perspektiv.
Har du inte vårdnaden om ditt barn så kommer du för alltid ses som en 2a hand förälder. Modern är den primära, den som bestämmer och avgör om ni är oense.
Du faller in i rollen som barnvakt och vaktmästare...
Ja det är uppenbart att det råder delade meningar även i kommentarsfältet.
Gemensam vårdnad verkar vara utgångspunkten vad jag förstår.
kan egentligen inte se varför någon skulle motsätta sig det argumentet.
Givet att båda föräldrarna är civiliserade.
Men klart att barnet inte fattar skillnaden, mer än att det inte får chansen till den anknytning det kunde innebära.
Jag hade ju fler frågor som kommer i skymundan.
Vi släpper vårdnaden, för den skulle jag ju ändå få efter föräldradagarna är slut.
Hur ofta borde jag träffa barnet?
Jag har ju förstått att anknytningen är viktig.
Kan den tillgodoses av att träffa barnet bara 2 ggr i veckan a max 2 tim?
Det blir ju också svårt nu när jag bara kan träffa barnet utomhus pga corona.
Hon vill inte att jag ingår i den kretsen.
Rekommenderar också att du söker samarbetssamtal hos kommunens familjerätt.
Därför att hon redan har personer i sin närhet som hon behöver och som hon inte vill prioritera bort.
Jag känner ju också att det inte kommer bli en bra relation till barnet att göra såhär, men återigen så har jag ju inte så mycket att sätta emot.
Om jag var TS mamma så skulle jag bli SÅ ledsen...........skulle tänka -" Är detta den son jag fostrat? En stackare som låter sig behandlas som en skit. En som står på tå för ett bortskämt fruntimmer som inte vill ha med honom att göra? VAD har jag gjort för fel?"....Nu är jag inte TS mamma och det är ju bra för oss båda. Men ändå.........................
Nu är jag kvinna men tyvärr har sett det här såååå många gånger... Tyvärr alla varningsklockor ringer. Håller inte alls med Familjerätten: absolut, du ska göra allt du kan för att underlätta kontakt med mamman. Men när hon saboterar ditt umgänge med ditt barn då ska du stå på dig. Det är alltid bara ett litet steg du backar för fridens skull, sen är barnet 10 år gammal och du aldrig har spenderat en anda jul med henne/honom. Jag känner flera pappor som bara kämpar och kämpar och mammor bara kör över dem hela tiden.
Men det allra första är: gör faderskapstest när barnet är född. Du behöver inte berätta mamman, man kan beställa kit hem, och om det inte stämmer kan du kräva en riktig test. Otroligt smart att göra även i stabila relationer. Min mans bästa vän fick veta när barnet var 11 att han inte är hans... Du vill inte gå igenom det han gick igenom. Kämpa hela tiden med en mamma som gjorde allt för att försvåra omgänge, tvingade barnet till nån skitskola där han var deprimerad för flera år, trots att barnet böner och ber vägrar ta honom till dentist för att fixa hans överbett. Enligt henne alla är fina som är. Att barnet försökte begå självmord för han var så mobbad i skolan... nja, det är inte bra, men skolan ska se till att han inte blir mobbad. Vår vän tittar bara hur mammans löjliga idealer förstör barnets hela liv och HAN KAN INTE göra nåt. I det här kämpandet för sitt barns bästa gjorde att han orkade inte med nån ny relation, hans liv var att stå på knäna framför mamman för mer umgänge, för att få ta med honom till semester osv. Och sen får han veta att mamman ljög... den riktiga pappan var en missbrukare så hon tyckte att hon väljer mannen med stabil inkomst till pappa. Hur som, GÖR FADERSKAPSTEST.
Nu har väl jag förhoppning om att det här ska lösa sig till det bästa.
Men det är bra med input om hur man ska gå tillväga för att "Det bästa" ska infinna sig.
Lägga sig platt och gå med på någonting som missgynnar barnet är inte aktuellt.
Det är viktigt att inte låta känslorna ta över.
Men det var just vad som är bäst för barnet som är frågan.?