Anonym (lessenMamma) skrev 2020-12-26 17:05:05 följande:
Tack så hemskt mycket igen! Åh jag känner sååå igen det du beskriver, med att allt måste vara på ett exakt sätt. T ex om det vanliga brödet är slut, och man måste ta ett annat, då blir det tvärstopp. Går absolut inte att äta en skiva av nåt annat bröd... jag tycker att det är så svårt att veta när man bara ska sätta ned foten och säga att nu får du skärpa dig, och när man ska ha "överseende" eller vad man ska säga. Jag tycker det är svårt att veta vad som bara är "dumheter" och vad som är faktiska problem. Är det bara "sjåperier" när han absolut inte kan tänka sig att äta ett annat bröd (eller vad det nu är frågan om), eller är det faktiskt så att han inte *kan*, att det är ett så oöverstigligt problem som han säger? (och ja, min tonåring är alltså en pojke, vilket kanske inte är så vanligt). Jag har ju svårt att tänka mig att han verkligen skulle ställa till sånt ståhej runt en sån skitsak om det faktiskt var en skitsak för honom men samtidigt är det svårt att förstå att det kan ha nån betydelse. Jag tror att vi måste ha professionell hjälp med det här, för som du säger så måste han ju vara med på det själv och det är han inte alls fn och jag vet inte hur jag ska nå honom i det. Men nej, vi bor inte i (eller i närheten av) Stockholm... men om man börjar med att kontakta bup så vet de ju förhoppningsvis om det finns specialistmottagningar i närheten? Jag är bara så rädd att de ska säga att han måste läggas in, det skulle han aldrig förlåta mig. Kan man tvinga barn att bli inlagda? (Jag vet, jag borde ha bättre koll på det här...) Jag är verkligt glad för din (och din dotters) skull att det funkar bra för henne nu!
Det går inte att säga heller, vad som är viktigt och inte viktigt det, det är jättesvårt. Där behöver ni just en terapeut som avgör sånt. Jag hade nog gjort fel för det mesta annars.
Det är bäst om ni söker er till det bästa stället som finns nära er. Hör dig omkring vad som finns där du bor. På BUP-mottagningar brukar de ju också tala om om de är insatta på ätstörningar eller om de rekommenderar annat. Vår BUP-mottagning var inte så värst insatt och dottern ville ju till special-kliniken, och var sen lättat när hon fick komma dit.
Allmänna tips som jag kan ge är t.ex. att antidepressiv medicin kan vara bra. Tonåringar som är deprimerade lär inte ta i sina matproblem. Dessutom kan de ha hamnat i ett konstigt tillstånd om de inte har ätit ordentligt på ett tag och har gått ner för mycket - då är hela hjärnkemin i oordning. Och då går det inte att få dem att göra nåt vettigt.
Och låt tonåringen gå med på en plan först, gör inte halvhjärtade försök själv. Matschema är oftast en bra idé, men det måste vara ordentligt överenskommet och planerat.
