BIM Februari 2021 - första barnet

Välkommen in i värmen! Jag tycker också det är skönt att veta att man inte är ensam! Jag har pratat lite med mina närmsta kompisar om det här med att försöka få barn. De har fått sitt första barn, där det gick snabbt för några och tog lite längre tid för andra. Men att just skriva här i denna tråd med andra kvinnor som är i samma sits som mig just nu, känns himla stöttande på något vis. 

Hej!

Jag var på en privat klinik när vi försökt typ 4 månader och gjorde en gynundersökning då jag har lite oregelbunden cykel! Nämnde för henne att vi försökt 6 mån (överdrev lite) så då erbjöd hon mig att göra ett vaginalt ultraljud på undersökningen samt tog en del grundläggande blodprover som jag fick komma tillbaka och ta olika cykeldagar! Nu när vi försökt över ett år med ett missfall på vägen så har vi fått tid för att fortsätta vår utredning nu i februari! Vet dock inte hur lång väntetid det är för att då remisser för spolning och spermatest osv nu, men de återstår att se!

Hej!

Jag var på en privat klinik när vi försökt typ 4 månader och gjorde en gynundersökning då jag har lite oregelbunden cykel! Nämnde för henne att vi försökt 6 mån (överdrev lite) så då erbjöd hon mig att göra ett vaginalt ultraljud på undersökningen samt tog en del grundläggande blodprover som jag fick komma tillbaka och ta olika cykeldagar! Nu när vi försökt över ett år med ett missfall på vägen så har vi fått tid för att fortsätta vår utredning nu i februari! Vet dock inte hur lång väntetid det är för att då remisser för spolning och spermatest osv nu, men de återstår att se!

Jag får hjälp men hade redan PCOS diagnos. Det jag har märkt är att mottagningar resonerar väldigt olika om vad som är anledning nog till att få hjälp tidigare. Min första mottagning (privat) sa att jag fick försöka ett år medan gynmottagningen på sjukhuset tyckte att det var helt befängt. Var dock 3 månaders väntetid där men betydligt snabbare än de 9 månader den privata ville att jag skulle vänta.

Hoppas att ni kan få en tid och diskutera läget :)

För er inte som inte orkar läsa ett deppigt inlägg kan hoppa över detta.

Är på ÄL+7/bim-6 idag. Jag läser lite i tråden ibland. Många är ivriga att testa och  låter så hoppfulla inför bim. Känner en sorg över att jag typ inte känner så längre.  Känner mig varken intresserad av att testa längre, och känner inget direkt hopp. Känns som att det kvittar att testa, då det kommer vara negativt ändå. Jag vet att detta låter så himla tråkigt, men det är bara så jag känner. Kan inte lura mig själv till att vara hoppfull och ivrig att testa.. I början var jag det, men det har bara dött mer och mer... :( känns liksom inte värt att ens hoppas, för blir bara besviken. 

Känns skönt att prata med någon som är i samma sits! Ja men precis! Jag har i princip också slutat med graviditetstest. Ibland har jag tagit ett test när min temp dippat på morgonen, bara för att bekräfta att mensen faktiskt är på gång som tempen säger, vilket är ganska onödigt egentligen, men ska jag ändå bli besviken så kan jag få veta att jag ska bli besviken på en gång liksom hah..har jag tänkt.. I början testade jag fler än 1 gång innan bim.. och var dessutom helt övertygad varje gång att jag var gravid pga alla de symptom som dök upp som jag aldrig hade känt förr.. Nu lägger jag ingen vikt vid några symptom alls. Varför skulle jag liksom!? När alla symptom hittils inte betytt något. 

Skönt att du har en stöttande och optimistisk sambo. Min sambo är också det, men är ibland samtidigt ganska trött på att jag alltid blir så nedslagen av detta, så är dubbelt det där. Det blir väldigt svårt för mig när det blir så, för kan ju inte hjälpa att jag känner så. 

Nej vi får försöka hålla hoppet uppe så gott vi kan och stötta varandra <3 Precis, man vet ju såklart aldrig :) håller tummarna för dig, och hoppas att vi båda slipper denna del av processen snart.