Svartsjuka
Ok, jag behöver lite input från er läsare om vad som är vad. Det är möjligt att jag har valt fel forum, men i och med att det är en relationsfråga så passar den kanske in under samlevnad. Frågan gäller svartsjuka och huruvida det är jag eller min andra hälft som behöver tänka om. Here goes. Jag är en kvinna in my late 40s och gift sedan snart 8 år sen med en man strax över 50 som just nu är rejält sur/arg på mig. För några dagar sen ringde min telefon mitt i natten - det var en gammal killkompis som ringde via Messenger. Det blev såklart en lite konstig situation eftersom det var både oväntat och sent + att det var en kille. Jag svarade inte utan berättade skrattande och lite nervöst för min man vem det var. Varför den reaktionen från mig? För att jag kunde se det utifrån & för att maken skulle kunna tänkas få en reaktion. Jag sa att det var min kompis M som jag känt i snart 30 år och som jag ju träffade i grannlandet för ca 7 år sen vilket han visste om. Självklart frågade han om vi haft ihop det och jag sa att jag alltid sett honom som en vän, men att han gillat mig och att ja, en situation uppstod för ca 20 år sen då vi båda var onyktra och kysste varandra en gång. En kyss som kändes helt fel och som endast ledde till att förtydliga att vi bara var vänner. Iaf. Ikväll frågade han om M ringt igen och jag sa att han inte gjort det, men att vi skrivit på Messenger att vi skulle höras nån annan dag. Tystnad. Kort därefter tog han bort sin hand från mitt ben och efter en stund distanserade han sig från mig fysiskt. Detta medan vi tittade på en serie. Jag satt och kämpade med olika känslor och funderade fram och tillbaka på vad som är rätt att göra och så efter serien sa jag att vi kanske kunde prata om detta. Prata om vad? fick jag tillbaka. Lång story short. Jag valde att fråga om han var ok med att jag ringde min kompis och fick som svar att jag redan skickat mejl till honom så varför frågar jag ens om vad han tycker? Jag sa att en planering går att göra ogjort vilket inte accepterades. Min make hade inget intresse av att prata resonabelt om detta utan gick in till sovrummet. Nu har han precis varit i vardagsrummet här med mig och frågar ut mig om honom, vad jag får ut av vår vänskap och hur mycket betyder vår vänskap jämförbart med min vänskap med mina väninnor samtidigt förklarat att han inte kan förstå hur jag kan mejla honom och föreslå att vi hörs en annan dag. Detta gäller alltså en kompis jag haft i snart 30 år från min tid i USA, som jag hörs med i snitt vart 4 år, men som jag träffade för 7 år sen när jag hälsade på släkten i grannlandet som maken sagt ok till och som nu bor och jobbar i Uruguay (han jobbar internationellt). Vår vänskap består av att vi kollar läget, har det kommit några nya barn, äktenskap, hur mår föräldrarna osv. Jag har inte gett min make ngn som helst anledning till svartsjuka under våra snart 8 år - jag har tvärtom begränsat kontakten med ex och har - förutom M - bara väninnor. Jag vill inte vara respektlös mot maken, men samtidigt känner jag en starkt obehaglig känsla och är inte ok med hans reaktion vilket jag tydligt förklarat och som återigen resulterat i att han gått medan jag är kvar i soffan. Jag kan gå med på att jag skulle kollat med honom om han var ok med att snacka med M just för att vara transparent, men jag hade då förväntat mig att han sagt ja. Har svårt att förhålla mig till den här reaktionen som ger mig ett stresspåslag och gör mig obekväm. Vad tänker ni?