Bör jag lämna? Hjälp mig!

Tack för era svar! Ska försöka svara så gott jag kan.

Hans "personlighetsdrag" har givetvis funnits där hela tiden men de har förvärrats. Dessutom var de på nåt sätt inte lika tydliga för mig innan vi fick barn. Och jag blev gravid när vi bara hade varit tillsammans en kort tid. Efter barn nr 2 blev många av hans svårigheter/personlighetsdrag markant starkare. Det där med att inte kunna sätta sig in i en annan persons känslor var inget jag märkte av de första åren. Jag kan inte svara på om det blivit värre eller om jag upplever det starkare för att jag plötsligt märkt det och nu uppmärksammar varenda gång det märks.

Jag är medveten om att detta svar blev rörigt, men mina tankar ÄR röriga för tillfället och jag är dessutom så oerhört trött.

När det gäller markservice (planera, handla, städa, tvätta, laga mat, sköta räkningar, ha kontakt med t.ex förskola och sjukvård) så gör jag, utan överdrift, 95% av det. Han är som ett barn när det kommer till sånt. Jag tar delvis på mig skulden för det för jag har låtit det bli så. Det märkliga är att när jag vid 3 olika tillfällen har varit borta runt 1 vecka så har han fixat allt sånt själv. Men är jag närvarande så är det som att hans vuxna jag slutar fungera. Jag har sagt ifrån så fruktansvärt många gånger men det händer ingenting. Ibland håller han inte med mig alls utan tycker att vi gör så gott som 50/50 (vilket är heeelt absurt) eller så håller han med om att jag gör det mesta men säger att det beror på att jag tjatar och påpekar och då tappar han lusten att göra något här hemma (läs: han blir nästan obstinat, som ett barn, om jag t.ex ber honom ta disken. Då menar han att han hade tänkt ta den men eftersom jag "tjatade" om det så tänker han inte göra det. Och detta händer heela tiden)

Hade vi separerat så hade vi utan tvekan haft barnen halva tiden var. Han avgudar barnen och han kan ta hand om barn och hem (hemmet någorlunda iaf) om inte jag är närvarande. Antagligen hade mycket planering, läkarbesök, kontakt med fsk/skola fortfarande legat på mig men i övrigt tror jag att han hade fixat det. Och han är en bra pappa (men en usel partner)

Jag har flera gånger tagit upp hur dåligt jag mår i vår relation och att om inte stora förändringar görs så kommer det leda till separation. Men han verkar liksom inte ta in det, ta mig på allvar. Det går inte att nå honom. Det leder ofta till att jag får höra om allt som är fel på mig och om alla fel jag gör. Inte ens om jag gråter och verkligen BER honom att lyssna. När jag försöker förklara vad i vår relation och i hans agerande som gör mig så ledsen. Han vänder det omedelbart till "Ja men DU då...du gör det och det och det och det felet"

Han har dessutom gjort klart för mig att om vi avslutar relationen så kommer han INTE försöka samarbeta. Jag sa då att de som blir lidande då är ju barnen men han sa att det skiter han i. Han tänker INTE underlätta någonting för mig.

Detta blev ett långt svar. Sorry.

Hoppas att jag iaf lyckats svara på en del av era frågor

Hur menar du nu?

Det är faktiskt bara mig. Men han och hans familj (föräldrar och syskon) har en mycket 'speciell' relation. De är också lite märkliga med märkliga tankar. Och de håller med varandra och håller varandra om ryggen i ALLA lägen. Alltså på ett sätt som nästan kan upplevas som lite stört för en utomstående.

De står varandra väldigt nära och det är till dem han vänder sig så fort något händer. Bra som dåliga saker. Han och jag bor ihop men de var ändå de första som fick veta att han fick jobbet han hade sökt. De fick veta att han hade corona före jag fick veta det. Och då var jag ändå hemma med honom just när han fick provsvaret. Detta är bara 2 av 3588543 exempel.

Jag står också min familj nära, speciellt en av mina systrar. Men hon håller definitivt inte alltid med mig. Jag kan ta upp saker med henne och vi kan ha en diskussion. Men tar han upp nåt med sin familj så håller de med honom i alla lägen. Han blir således aldrig "utmanad".

Jag skrev i min trådstart om hur han skriver och talar om mig och det är nästan uteslutande med hans familj. Han skriver nåt elakt om mig och de håller med och spinner vidare på det.

Han jobbar men har i princip inga vänner alls.

Kan tyvärr inte komma på ett exempel. Det är småsaker hela tiden. Sånt där alla hade svarat ja, förutom dem, de svarar nej. Eller tvärtom.

Han ÄR extremt familjebunden. För familjebunden. Tycker det är bra att stå sin familj nära men dem är liksom för mycket. Hans syskon har inte heller några vänner.

Vår stad har bara en enda familjeterapeut och där har vi varit en gång, men vi hade mycket svårt för henne. Så vi måste nog leta privat isf.

Ja, jag är 95% säker på att jag borde göra det. 50% säker på att jag kommer göra det.

Tror att jag i slutändan hade mått mycket bättre utan honom men är inte tillräckligt säker på att jag orkar lämna honom. Jag älskar honom, men vi har blivit dåliga för varandra och det gör mig så himla ledsen.

Skrev ett långt svar som försvann när sidan hängde sig. Poängen var att jag flertalet gånger tagit upp utredning med honom, i lugna situationer, men han blir otroligt defensiv.

Ett fåtal gånger för några år sedan tog han själv upp att han känner sig "annorlunda" men om man då nämner utredning stänger han av direkt. Han ser ingen mening med det då "de ändå inte kan bota honom"

Ju mer jag läser om autism/asberger desto tydligare är det att det är där nånstans han är. Men det verkar på det jag läser som att mycket hänger på att omgivningen ska förstå och respektera dessa svårigheter. Och jag vet inte om jag klarar det.

Igår var han lite otrevlig, svarade mig otrevligt och jag valde att inte gå in i det utan gå och lägga mig med barnen. När han sen kom och la sig ville han ligga sked. Jag avböjde och han tjatade. Till slut blev han förbannad. Slängde med kuddarna i sängen, svor och ifrågasatte vad fan det är för förhållande när han inte får ligga nära mig när han behöver det.

Såhär är det ofta. Han får inte som han vill och han hanterar det som ett barn. Ofta då att han bara kan se det HAN vill/behöver och att jag borde ställa upp på det. Annars är jag elak/egoistisk.

Tack för att du delar med dig.

Nej jag inser ju mer och mer att det är såhär det kommer vara om vi fortsätter. Jag får ofta höra att "jag ÄR såhär, kan du inte klara av det så får du väl gå" Och jag har verkligen försökt. Men det är så svårt. Jag måste ta hänsyn till så vansinnigt mycket. Och tanken på att leva såhär tills jag dör är fruktansvärt. Jag vill vara med en jämlik VUXEN. Just nu känns det tyvärr som att han inte är vuxen. Jag vill ha respekt, omtanke, förståelse. Jag vill att han ska kunna ta egna initiativ, städa och tvätta.

Om han handlar t.ex så handlar han bara det HAN behöver. Tror inte att det är av elakhet, han har liksom bara sig själv i tanken.