Människor som inte har några vänner

Jag har inte heller några vänner. Jag är 50+ med två vuxna barn. Träffade min man genom en kontaktannons i lokaltidningen - hade inte det funnits, så hade jag nog blivit ensam och barnlös. Innan dess umgicks jag mest med mina föräldrar. Trivs bäst med nära kontakter. Att bygga upp vänskapsförhållanden är så ansträngande, och väldigt ofta blir man besviken (typ att man tror att man är bästa väninnor, men sedan får man höra på omvägar att hon har gjort något kul med någon annan). Då kan det vara i stället. När man har familj behöver man inga vänner. 

Jo förresten - jag har två utländska brevvänner, den ena har jag haft i 30 år och den andra i 14. Hon som jag har haft i 30 år har jag träffat två gånger IRL, så hon kanske kan räknas som en "riktig" väninna..? Hon är den jag har berättat mest privata och intima saker för, av alla. Mer än för min man eller min mor. Tror att detta funkat så bra, för att hon är så långt borta, att jag inte behövt vara rädd att hon ska föra vidare mina förtroenden till någon annan jag känner. Vi har ju inga gemensamma vänner, hon och jag - det är "bara" den här brevkontakten sedan 30 år. 

Och sedan har jag ju folk på forum, men eftersom man inte vet varandras riktiga namn och inte heller har sett foton på varandra, så känns det lite mer på låtsas. Inte på riktigt, inte fullt ut vänskapsförhållanden. 

Jag tycker också att sådant prat är rätt tråkigt. Jag vill kunna prata om större saker, mer allmänna saker, inte bara småsaker i livet hos just oss här och nu. Jag tror att det är därför jag trivs så bra på olika internetforum. Där kan man välja ämnen som man tycker är intressanta att diskutera, och när man inte känner för att diskutera ämnet mer slutar man bara besöka den tråden. Man slipper det där meningslösa småpratet.                     

På den tiden då jag var tvungen att arbeta ute på arbetsplatser, var lunch- och kafferasterna en plåga varje dag. Folk pratade om ointressanta saker, och jag hade svårt att låtsas att jag var intresserad. Då blev jag utanför i stället.

Det hade gett mig SÅ mycket mer att sitta ensam och äta i matsalen, och läsa en bra bok samtidigt i stället. Ha ett intellektuellt samtal med författaren inne i huvudet, i stället för att lyssna på tjat om killar, smink, mode, diskotek och hur man gör för att bli fotomodell eller flygvärdinna av de yngre, och barnbarn, TV-program, TV-personligheter, tips- och lottosystem, trädgård, matlagning, krämpor och sjukdomar, och vad maken gör på sitt fina, märkvärdiga jobb av de äldre. Men det är ju inte socialt accepterat. 

Jag är egentligen rätt enstörig och trivs bra i mitt eget sällskap. Jag är för det mesta nöjd med att leva ett stillsamt liv med - eller vissa, elaka människor skulle kanske säga "genom" - internetforum, romaner, filmer och TV-serier. Detta är OK idag eftersom jag HAR familj, trots att vi inte längre bor tillsammans (mina barn är vuxna, och min exman har blivit kvar i mitt liv som något slags bror). 

Men ibland skulle jag vilja uppleva något mer i verkligheten... Problemet är, att så mycket är förbehållet dom som har någon att gå dit med. Det är jättesvårt - och blir oftast ingen rolig upplevelse - att t.ex. gå ut ensam på en finare restaurang på kvällen, eller till en klubb/diskotek/dansställe. Även på universitetet var det så, att man betalade och betalade till kåren (det var obligatoriskt då), termin efter termin - men det man betalade för var andras festande. För hade man inga vänner, kunde man I PRAKTIKEN inte gå till diskotek, middagar, kvällsarrangemang på de olika institutionsföreningarna, och annat. Eller åka med på en skidresa till fjällen. En stor orättvisa!

Jag har ärvt lite pengar nyligen, och skulle nu (efter att pandemin tar slut, såklart) kunna göra den där lyxkryssningen som jag alltid har drömt om. Men blir det inte dumt, om jag ska vara där ensam bland alla paren? Det blir som att SKYLTA MED, att man inte har någon man eller väninna att resa med. (Jag skulle kanske kunna få med mig min dotter, men det är egentligen inte avsett för hennes åldersgrupp.) 

Jag önskar att fler skulle börja gå ut ensamma och resa ensamma - även de som har vänner att gå med - för att avdramatisera det. 

Det har jag också läst, och jag tror på det. Jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget, där? Blir intelligenta ensamma, för att de anses vara nördiga i skolan, och därfår aldrig lär sig det sociala spelet ordentligt - vilket orsakar problem även i vuxenlivet? Eller blir ensamma intelligenta, för att kompenserar bristen på människor med att läsa mycket i stället? Läsning utvecklar ju intelligensen mer än något annat. Jag tycker ofta att man märker, att - verkligt - ensamma människor "talar som en bok". På grund av att de läser mycket mer än de pratar med människor IRL.

Ni andra som är eller har varit ensamma, har ni också upplevt att folk förstår att det är så? T.ex. på arbetsplatsen. Man skulle ju kunna ha massor av kompisar och älskare/älskarinnor, som man inte vill prata om där, för att man vill skilja på arbete och privatliv... eller så blir det många Mållgans man nämner lite i förbigående: "jag var med några kompisar", "en väninna till mig", "jag känner en kille som - tihi!" Men det verkar ändå, som att arbetskamraterna förstod, att man inte hade några vänner att umgås med på fritiden. 

Känner ni igen det, och vad tror ni att det beror på i så fall..? Ska kanske säga att detta inte har varit något problem för mig sedan jag fick barn, för sedan dess är det helt normalt, att man berättar att man har gjort något tillsammans med dem på helgen. När man var ung och bara hade sina föräldrar att göra saker med, var det däremot skämmigt.