Min man vägrar ändra sitt nattarbete till dag trots 5 barn...är mitt ultimatum orimligt.

TS, det verkar som att din syster hjälp er otroligt mycket. När tänker ni återgälda det? Om du har 5 barn så spelar väl 2 till inte så stor roll. Erbjud din syster att ni tar hand om deras barn över helgen så de kan få göra något roligt.

Eller så spelar det roll att ta hans om andra barn.... Ta inte din syster för given! Du kommer behöva henne när du skiljer dig från skiten till man du har.

I trådstarten nar du ville ha sympati lät det annorlunda med "mina föräldrar och syskon fick hjälpa till ( trots sjukdom och heltidsarbeten och egna barn ).."

Fattar inte heller hur du skaffat 5 barn under era forutsättningar.

Anledningen till nattarbetet är sannolikt att kunna försörja alla ungar. Skillnaden i lön är stor.

Skulle han jobba dag skulle han sannolikt få ta mer övertid och vara borta ännu mer för att kunna försörja er.

Men alvaligt...roligt med stor familj härligt verkligen.

Men känner att man antingen ska skullläga manen eller dig. Men snälla detta problem är bådas. Ni har själva skapat situationen tillsammans finns ingen av er som är bättre en den andra. Sluta spela offer alltså båda två.

Efter barn när 1  så kanske man kände oki jag ville va hemma med alla barn (som jag önskar mig i framtiden) kanske för det var så man själv var uppvuxen. Han tänkte okej mitt ansvar som man att håva in pengar, hon vill ju va hemma och jag hade en far som jobbade jämt ( ett mycket förläget tänkande år 2021 men finns många människor som  tycker så). Alltså inte vet jag hur ni har för bakgrunder. Men snälla vill han inte gå till familjerådgivning och förbättra eran situation så får du lämna honom om du nu vill må bättre själv. Tänk på att era barn inte är några spelbrikor, vem som gjorde si och så. Dom vill nog vara med båda två dom älskar er lika mycket endå.

Sen kan man ju inte göra mer om den enna inte inser vad den kastar bort. Bara göra livet lättare att leva. Åh då menar jag inte pengar hit och dit utan hur man mår känslomässigt och psykisk. Skulle lätt kunna leva själv med 5 barn med bidrag och faktiskt ta tag i mitt egna liv och bli starkare tex plugga el vad man nu vill göra för att bli en stark förebild för sina barn.

Vet inte vad du har för bakgrund just i utbildning el erfarenheter . Kanske nått att spinavidare på.

Och ja det är tufft med barn. Ingen dans på rosor. Men man är inte bara en mamma el pappa man är ett eget jag också. Och vet ni man kan va det samtidigt även om man känner att orken inte finns där. Så går det. Allt är möjligt om man bara vågar ta steget man behöver inte ta stora kliv på en gång men man behöver inte heller ta extremt långsama heller. Lycka till i framtiden.

Självklart ska du se till att du kan slutföra din barnmorskeutbildning. Det är prio ett. Hur du ska lösa det praktiskt och ekonomiskt vet jag ej men din man/sambo borde ju ha en hyfsad FP. Då kan han vara hemma med bebis och rådda alla de andra barnen, handla, laga mat och tvätta. Du sitter på bibban och pluggar,

Lycka till!

Jag har inga problem med att ta hand om barnen och har inte krävt att någon ska göra det innan heller utan min familj som bor i närområdet och jag brukar umgås och har självmant valt att hjälpa till då de tyckt att det varit roligt och kusinerna har haft utbyte av varandra..

Jag känner att om vi ska bo under samma tak att han är väldigt sur och grinig när han har blivit ombedd att ta del av föräldraskapet och om han ska jobba natt så får han flytta..han är mer en bromskloss så antingen beter han sig som en förälder eller så avlägsnar han sig har jag börjat känna..mest pga hans tråkiga attityd och inte antal barn.

Ja jag kommer att fullfölja mitt ultimatum och vill han inte ha barnen vv så är det fine med mig..men han är sur och bråkar/tjafsar varje dag i princip så det underlättar inte direkt

Ja han vill aldrig återgälda detta eftersom han anser att min familj inte alls hjälpt oss eller gjort oss någon tjänst utöver det vanliga utan att det är normala släktrelationer..min systers barn har jag passat vid ett tillfälle de senaste året och det var när hon var på förlossningen i våras..han vill inte att vi hjälper min syster eftersom det tycker han att de kan sköta själva..han har bojkottat min familj sedan i juni och skapat en stor respektlös konflikt så ingen känner sig välkommen här sedan i juni så då får inte heller syrrans äldsta komma hit så hon har i princip tagit med sig våran äldsta från skolan under hela hösten men det passar inte maken utan han har påstått att det är för att underlätta för sig själv och skaffa en lekkamrat åt sin son...hon har gjort det eftersom vår son väldigt gärna velat gå hem till dem och ibland vägrat gå ur hennes bil så hon har inte velat såra barnet då det har varit smått kaotiskt och barnet sagt till henne att han inte velat vara hemma pga sin pappa.

Han var tom sur när vi passade den äldsta i en natt när hon och hennes make var på förlossningen..men för mig har jag inget emot att ta hennes barn men då låser han in sig på rummet eller är sur och grinig så hennes son inte velat komma hit (vi bor 200 m avstånd men trots att hon skjutsas våra barn vid otaliga ggr har han aldrig erbjudit sig att ta med hennes son som ska till samma skola)

Jag har en sjuksköterskeexamen sedan 2009 ( är 34 år idag) och har därefter jobbat och pluggat till barnmorska i 1 år (1 termin kvar ) men avbröt studierna 3 mån innan examen tyvärr..jobbar nu dagtid på vårdcentral men funderar på att läsa till psykiatrisjuksköterska nu på distans innan den yngsta är redo att skolas

Det stämmer att jag ville vara hemma med barnen på vardagarna men sedan engagemanget inte fanns på helger heller eller åtminstone får mig att känna mig uppskattad utan är bara sur och grinig då har jag känt att det börjar tära på både kropp och själ..han är en riktig energitjuv och jag har genom åren försökt läsa detta på olika sätt men inte fått något gehör..tänkt att det går över eller att han kanske känner sig osäker i papparollen men när man fått barn nr 5 och maken inte tagit en enda natt och anser att det är något allvarligt fel på en 10 veckors bebis och vill åka in till akuten för att barnet gråter en stund på natten..ja då börjar tålamodet tryta..speciellt när det sägs att ingen av de andra barnen höll på såhär (bebisen är hittills den lugnaste av alla barnen) ja då undrar man var mannen befunnit sig..när man kommer på att det är ensam hemma för återhämtning eller på tidigt morgon arbete ja då blir man lite arg på sig själv främst att man inte satt ned foten..